Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Fredrik Hill. 1849—1911. Av Ad. Anderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ad. Anderberg
om sådana, som varit så lyckliga att få
komma till Paris.» Lyckans tid är då
redan förbi för honom och han svarar
henne: »O, om Du kunde pejla djupet av
mina kval; det mörka djupet av min ande,
dit jag ej själv vågar se.»
Efter två års vistelse på Dr. Blanches
klinik, där Hill så småningom fallit i ro,
dock utan att tecken till verklig
förbättring yppat sig, gör han i juni 1880 i
sällskap med en sjukvårdare resan hem. Den
18 juni såg han hemlandets kust stiga
fram ur morgondiset. Äventyret var slut.
Han vistades sedan kortare perioder på
Roskilde och Lunds sinnessjukhus. Men
under 30 års tid levde han i hemmet, där
hans syster Hedda, som jag redan nämnt,
var honom ett aldrig sviktande, allt
uppoffrande stöd. Han gick omkring
därhemma i trädgården eller vilade i sitt rum
utan att göra någon för när. Ofta tog han
sin promenad på Lundagård, och han kom
gärna till teatern. Han vistades om
somrarna med förkärlek på Hven, där baden
beredde honom stor tillfredsställelse. Han
kunde t. o. m. resa upp till Stockholm och
hälsa på sin syster Marie-Louise, som
där bildat hem tillsammans med professor
P. Klason. Utställningarna i Köpenhamn
följde han noga med, och varje vår var
resan till Charlottenborg obligatorisk. 1911
bildade i detta fall ej något undantag. Men
han förkylde sig på återvägen och avled
några dagar efter hemkomsten. Plans grav
finner man på östra kyrkogården i Lund.
* #
Sommaren 1874 vistades Carl Hill, som
vi redan nämnt, i Barbizon och även
följande vår och försommar upprepades
besöket. Denna period kan närmast
betecknas som sökandets tid. De intryck ali den
i Paris hopade konsten gjorde på honom,
voro av överväldigande art. Det framgår
ganska klart för den som rätt förstår läsa
Hills brev, att han var mycket imponerad,
trots den mask av oberördhet, i vilken han
till en början älskade att framträda. Hans
tidigaste i Frankrike tillkomna, ännu
bevarade målningar visa klart, i huru hög
grad Corots konst varit honom en
efter-följansvärd ledstjärna. Några tidiga
skogsinteriörer med spensliga björkstammar och
gråa fuktiga lufttoner vittna övertygande
härom. Även om emellertid denna
ungdomliga förälskelse långt senare då och då
ger sig tillkänna, så blev det dock helt
andra vägar, Carl Hill snart kom att slå
in på. Courbets intensiva upplevande av
motivet fann ett omedelbart gensvar hos
Hill.
Även Daubigny har skänkt honom
lärdomar, andra här redan förut nämnda
mästare att förtiga. Hill sjönk dock aldrig
ned till den okritiske eftersägarens roll.
Han synes ha ägt en sällsam förmåga att
kunna smälta intrycken på det rätta
sättet, att bevara inom sig det för honom
värdefulla och låta det, som ej
överensstämde med hans egen uppfattning och
egna sätt att se, falla till marken och bli
där liggande.
1876 är utan tvivel Carl Hills stora år.
Då kan och vet han allt som han behöver
veta om måleriets lönligaste hemligheter.
Han kunde det rent yrkesmässiga
perfekt. »Utan teckning ingen mästare», är
ett i breven ofta återkommande uttryck.
Men här är det ej fråga om några
skickligt och närsynt utpenslade utsnitt av en
djärv, ofta sträv natur. Man förnimmer
i stället städse pulsen av ett bultande,
varmblodigt temperament, som visserligen
ibland kan komma handen att skälva av
iver, men som aldrig lånar sig till en tom
eller banal gest. Vad han sökte, var det
sanna, le vrai, skriver han någon gång.
»Men ej det banalt naturalistiska utan det
sannas hjärta.»
Baron Hermelin, som 1875 från Paris
sände korrespondenser till Ny Illustrerad
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
