Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
tern Miss Paula Jordan har ett förhållande
till Larry Renault—Uno Henning, en
alkoho-listisk skådespelare som, då han märker att
han ej längre är eftersökt av
teaterdirektörerna utan är på väg nedåt, tar sitt liv och
därför har oomtvistligt skäl att ej komma till
middagen. Med verkligt konstnärlig kraft och
övertygelse spelade Uno Henning detta
hemska vrak. Mest pack var väl ovannämnda
mångmiljonär. Det låg en strålande
knölig-het över denne, spelad av herr Gunnar
Olsson på ett sätt som föreföll mig riktigt
anpassat till denna roll. Och samma ord, pack,
är i högsta grad tillämpligt på hans otäcka,
otroligt söta lilla i diskanten pipande fru, som
i sina anfall av nervous prostration fått den
äkta kombinationen av varietéhoppa och
nymil jonärska. Inga Tidblad gjorde här en
ny och ypperlig scenskapelse.
Största glädjen skänkte oss den verkligt
humoristiska och världsfamnande
amerikanska demimondänen Charlotte Vence—fru
Tol-lie Zellman. Vänlig och öppenhjärtig, var
hon endast ledsen över att hon haft den
oturen, särskilt kännbar då hon vistades i
London, att ha kommit till för tidigt för Edvard
VII och för sent för prinsen av Wales. De
tjugufyra personerna på programmet
kunna ej alla nämnas, men det var fullt av väl
träffade typer. Med social rättvisa fick även
köket och dess personal sin skildring, och det
var ej så mycket som skilde salong och kök
i etiskt avseende. Hyggligast var kanske Mrs.
Jordan själv. Hon tolkades måttfullt och
säkert i sitt oinskränkta intresse för
förnämi-teter, som är en sida av amerikanskt väsen.
Jag har på känn, att försynen tycker alldeles
särskilt illa om detta fel. Men är det ej
egentligen mera fjolligt än brottsligt ur rent
profan synpunkt? Säkert misstar man sig
grundligt, om man tror att personalen i alla
matsalar och i alla kök är som i familjen
Jordan. »Var plåga har sitt skri för sig, men
hälsan tiger still», och de lyckliga familjerna
och de lyckliga kökspersonalerna ha liksom de
lyckliga folken ingen historia. Det bleve en
alldeles för beskedlig dramatik både för
amerikanska författarinnor och för stockholmsk
publik.
Det har anmärkts på, att styckets
avslutning är för abrupt. På mig verkade det
konstnärligt och gripande att låta hela
sällskapet, om vilket man visste så mycket och
så mycket mer än vad de visste om varandra,
högtidligt tåga in i matsalen, något melanko-
liska över återbudet från lorden och ladyn,
under det att husets dotter nervös och
upprörd stannar i salongen och ännu i det sista
hoppas på att snart skulle han väl komma,
den älskare som vi visste hade dödat sig själv.
Det gamla ordet: »De små tjuvarna låter
man hänga, och de stora låter man gå» har
alltid med en viss pessimistisk triumf
framkastats av rik och fattig i alla länder och i
alla tider. Hos oss har hängningen för
längesedan avskaffats och i allmänhet ersatts med
villkorlig dom för första resan. Och vad
stortjuvarna beträffar, torde de nu mindre än
förr undgå sitt straffarbete annat än
naturligtvis genom självmord.
Allmänheten har alltid med en viss
hemlig sympati sett på riktigt stora skojare.
Kasperfiguren får stoltsera i sina brott under
allmänt bifall. Men då det gäller våra
moderna samhällen, erfar hyggligt folk av alla
klasser med allt rättvist och mänskligt
ursäktande för dem som felat, stor eller liten,
rik eller fattig, en berättigad oroskänsla, om
rättvisan av formella eller ännu mera av
partiska eller partiskäl ej får ha sin gång.
Louis Verneuil har i sitt lustspel Banken
— man kommer ganska osökt att tänka på
Topaze — icke varit en Esaias eller Jeremias,
som sörjer över synden, utan i stället kommit
med ett förtjust småleende över hur Lebrèche
—Gösta Ekman, den fattige lymmeln, genom
ihärdig ohederlighet går från framgång till
framgång och slutligen tillsätter ministrar,
utvecklande med fransk psykologi den
opportunistiska ohederlighetens filosofi. Han är,
åtminstone då ridån går ned för sista
akten, ännu på fri fot vistande. Att han ser
oförskämt bra ut, då han spelas av Gösta
Ekman, gör att de allra flesta av damerna
undertrycka sina moraliska betänkligheter. Och
han spelar med verve och är smidig som en
ål. Kassören Lamois—Uno Henning är hans
antipod, knarrig och sträv, men fastän
egentligen en hederlig karl, gör han,
lockad av Charlotte Rambauts—Tutta Berntzens
behagligheter en oredlighet, och sedan blir
hans liv en smärtornas väg. Lebrèche tar
hans älskarinna, och man blir riktigt
melankolisk åt att han aldrig kan få den glatte,
håle Lebrèche fast. Henning gjorde en
verklig människa av den stackars mannen.
Charlotte, hela Sveriges Tutta — vi få dock
aldrig glömma, att hon liksom Ibsen är norsk-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
