Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hills teckningar. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hi Iis teckningar
Gamla ekar.
En symbolisk kvinnofigur leder tanken
tillbaka till den förtrollande nymf, som vid
den mångbeprövade Odyssevs’ hemfärd
från Troja genom en magisk trolldryck
förvandlade hans matroser till gluffande
svin.
I båda fallen spelar bakom symboliken
den sardoniska humor, varmed1 dårar med
en förstulen glimt i ögonvrån gärna
gäckas med den s. k. kloka mänskligheten.
En tredje komposition blottar ett naket
kvinnolik, som från en dunkel tjärn
drivit ned mot en okänd strand. Motivet
skulle ha verkat enbart beklämmande,
därest icke en fjällrygg tonat fram vid
horisonten, som med sin himmelsblå
skönhet lyft tanken till en mera strålande värld.
Vidare gav utställningen prov på
orna-mentala djurbilder av zoologiskt tvetydig
art. Exempelvis ett par violetta älgar, som
frusta sin brunst mot en brandgul
bakgrund. Eller ett par korallröda ormar, som,
vällustigt omslingrande varandra, likt ett
mongoliskt smycke glittra mot en kromgul
fond.
Men värdefullast av samlingen voro
landskapen, där konstnärens fantasi slog
en gördel kring jorden på några minuter
— än dykande ned på Atlas’ solbrända
klippor, där ett vårregn framlockat en
sällsynt grönska — än flyende från
ökenhettan till polcirkelns fjäll, där slitna
granar stå vakt kring brusande vattenfall.
I samband med denna rörlighet
framträdde en rikare färgskala än tidigare.
Medan den franska paletten var rätt så
snävt begränsad till blått och grönt, meel
några mellanstick av svart och vitt,
tillkommo nu varmare toner, stigande från
terracotta till rubinrött eller sjunkande
mot umbra och caput mortuum.
Men en mera betydande roll spelade i
dessa luftiga skisser rytmiken. Ehuru
själv aldrig utövande musiker hade Hill i
sin ungdom lovat sig, att han en gång i
framtiden skulle måla Beethovens musik.
På förverkligandet av denna böjelse hade
realismen lagt sin hämsko. Nu bröt den
desto friare fram.
Någon Beethoven lyser visserligen icke
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
