Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
spetsad i ett slagord — just kravet på
karaktär. Karaktär är, kort uttryckt, vad
kaptenskan Pauwel har och kantorskan Obitz
saknar. Kantorskan utmärkes av att hon är
ohämmad. Marika Stiernstedt har inga
bekymmer för vitaliteten —• det dynamiska hos
människan, med ett välkänt slagord. Det
irrationella livsflödet, driften till makt och
njutning, klarar sig alltid vår bön förutan och
behöver minst av allt ompysslas. Slipper
vitaliteten lös utan hämningar, blir den till
vulgaritet, vilket för denna författarinna är det
radikala onda. Den formlöst svällande
vitalitetsklump, som heter fru Obitz, ’breder
mak-ligen ut sitt tyranni, sin lösaktighet, sin
oreflekterade och lömska list som
bläckfiskarmar allt vidare i omgivningen, vanställer,
utsuger, stryper .. . Endast fru Pauwel är
oåtkomlig för bläckfiskarmarna. Kaptenskan på
Penningholm är snål och ful och tråkig:
hennes känsloliv är ytterligt kargt, och hennes
intelligens har alltid varit inskränkt. Hennes
enda dygd är självbehärskningen. Men den
är också absolut: hennes vitalitet är
allsidigt tyglad — genom hennes eget val. Hon
har haft tillfälle att öva och pröva sin dygd.
Fattigdomen följer henne åt och besvikelser
möta henne var hon går. Hon tar emot alla
nesliga slag så att förödmjukelsen studsar
tillbaka på de makter som utdelat dem. Hon
vacklar inte heller när hennes make, den
veke och fantasibegåvade drömmaren, suges
hjälplöst ner i fru Obitz’ gungfly — scenen
där kantorskan för honom blir en huldra, en
skogsdunklets trolska och förlösande
gudamakt, är en bitter variant på temat »regn
i gryningen». Kaptenen finner en äcklig död
i fru Obitz’ armar; men tack vare fru
Pau-wels suveräna självbehärskning kan
familjen — och klassen — från och med
begravningen återerövra honom och hans minne,
som om skandalen aldrig varit. Skenet är
räddat. Frågan ställes, om fru Pauwels
gärning inneburit annat än att rädda skenet.
Svaret är givet därmed att de bägge barnen
Pauwel, Henrik och Jenny, för livet få
hennes prägel. Och även barnen Obitz ty sig
till kaptenskans hem och ställa sig under
befäl av den anda hon representerar. Ty
självbehärskning ger distinktion — antitesen till
vulgaritet. Distinktion är en term med
ovanligt lätt genomskådad social bakgrund: den
uttrycker en värdering som betingas av
klasskillnad och ståndshögfärd. Så är också
detta ideal fattat hos Marika Stiernstedt: det
frigöres icke från sitt ursprung i
aristokratiskt klassmedvetande. Edvard och Toria
Obitz hållas på sin plats: de kunna aldrig,
trots rikare begåvning och likvärdig
ambition, nå samma distinktion som syskonen
Pauwel —• den hederlige och tränge
kavallerilöjtnanten som dör av ett misskött sår i
finska kriget utan att ha utfört någon bragd,
och Jenny som räddar familjens ekonomiska
heder genom ett misslyckat
konvenansäktenskap med en framgångsrik och inuti alldeles
tom streber. Å andra sidan få syskonen
Obitz kalla mer av denna världens goda för
sitt — och detta är viktigt att komma ihåg.
Äganderättssynpunkten på tillvaron, som
t. ex. hos Eyvind Johnson får ånge
riktlinjerna för karaktärsbygget, är främmande för
Marika Stiernstedts aristokratiska
idealbildning. Hennes samhällsindelning är
förkapi-talistiskt orienterad. Distinktion följer med
renodling av tjänandets anda — icke av
ägandets. Hennes karaktärsbegrepp i
självbehärskningens tecken är icke borgerligt utan
adligt; därigenom blir det också aktuellt.
Chitambo är, eller var, namnet på en by i
det mörkaste Afrika, där David Livingstone
till sist dukade under för sjukdom och
överansträngning, i trofast lydnad för det
valspråk som återfinnes i hans sista dagböcker:
»Jag skall öppna vägen till det inre eller
förgås.» En vårstädningsdag hittade fröken
Vega Maria Dyster i Helsingfors bland
sina gömmor en gammal plansch som
föreställde den store resenären under hans sista
dagar i Chitambo och som en gång haft
sin plats på väggen över hennes flicksäng.
Då besinnade hon sig på att hon själv på
livets forskningsfärd mot det inre just kände
sig ha nått till Chitambo. Ett uppbrott
företod; och dessförinnan måste hon
storstäda i sitt förflutna, reda ut hur vägen gått
som fört henne mitt in i mörka och vilda
länder. Detta är ämnet i Hagar Olssons
roman. Vega Dyster får tala i första person:
kapitlen i hennes relation växla varvtals med
dagboksbladen från den avgörande tiden i
hennes Chitambo. Det är ett svårt
kompositionssätt. Hagar Olsson har behövt det
för att frigöra och inbördes balansera de
båda uppenbarelseformerna av hennes
diktar-väsen: å ena sidan vaken orientering i. den
verklighet vi ha att bearbeta, å andra sidan
strömmande, ekstatisk lyrik. Romanen
handlar också om en människa med dubbelt vä-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
