- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
192

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Idé om en fulländad kvinna. En deklaration av Carl Gustaf Tessin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G ti s t a f Tessin

NÅGON KOMMER UTAN TVIVEL
att utbrista: Vad! Idé om en fulländad
kvinna ! Vad är det väl han kommer att
berätta oss? En fulländad kvinna bör vara
älskvärd, mild till sinnelaget, god,
varmhjärtad och uppföra sig regelrätt: Hela
världen vet det där! Men jag svarar, jag:
Att en och annan tydligen är okunnig om
vad smak är för något, att var och en har
sin, och att det är smaken som bestämmer
fulländningens olika delar. Här ser ni min.

Till en början vad det yttre angår: Jag
skulle önska, att en kvinna vore snarare
liten än stor. En vacker kvinna är, efter
vad jag menar, av alla Gudomens verk det
ädlaste, och det är kanske enligt denna
princip som jag fått tanken att betrakta
dem såsom ädelstenar; en alltför stor
passar inte för en enskild man som mig, det
är ett infall för en furste och blir med
tiden svår att bli av med. Ty man måste
medge, tänker jag, att man aldrig hört
sägas : en god stor gumma, men väl en god
liten gumma. Det är inte ens tillåtet att
förmäla ordet söt med stor, och en stor
söt kvinna skulle vara en löjlig fras.

Vad själva figuren angår, önskar jag
den späd och smärt; gärna gott hull, men
fett, Fy! Jag känner bara la Princesse
Quarrée*, som det klär förträffligt: Med
detta enda undantag tillåter jag fetma
blott åt de devota, som ha behov av förråd
för de späkningar de lägga an på, och åt
damer av ett visst ekivokt uppförande, för
att vara en heder för landet och utöva
värdskapet, när det kommer någon turkisk
ambassad.

Jag föredrager de mörka framför de
blonda. En blondin avviker från sin
natur, när hon inte är smäktande. En
brunett uppfyller inte sin kallelse, när hon inte
är livlig; och som jag föredrar livlighet
framför trånad, synes mig saken helt
avgjord. En brunett passar för alla. men en

* Skulle möjligen kunna tänkas som en .allusion
på prinsessan Amalia, Lovisa Ulrikas syster.

blondin bör inskränka sitt departement till
filosofernas hjärtan.

Ögonens färg har alltid varit mig
likgiltig, bara de varken äro vita eller röda
eller rosenfärgade eller gula eller gröna
eller strimmiga. Först och främst önskar
jag dem stora, meel släpande ögonfransar
och väl skuggade ögonlock. Vidare önskar
jag, att de vid behov veta att göra sig
små: att de tala, att de vid tillfällen säga
mera, än man skulle våga yttra, jag
insisterar också på att ansiktets färger äro
beroende av dem och att de ha rätt att
utbreda denna älskvärda rodnad, som kläder
så utomordentligt väl en kvinna, vars
blickar ha förrått henne; men jag förbjuder
dem uttryckligen allt utstuderat. Mycket
natur och ingen uppfostran.

Romarnas smak kan hava sin förtjänst,
och man bör tillåta örnnäsan för ett folk,
som satte örnar överallt. Men jag för min
del skulle hellre efterlikna deras sätt att
tänka med hänsyn till fosterlandet än med
hänsyn till näsorna. Och det synes mig, att
om jag måste avstå från de rektangulära
näsorna, som jag älskar passionerat, jag
skulle föredraga uppnäsor framför näsor
böjda som ett korpnäbb.

Vad munnen angår, är jag icke av hela
världens mening. Jag fordrar den en
smula i form av en halvmåne med de båda
spetsarna nedåt. Det giver en air av
storhet, som jag respekterar, och det erbjuder
en omväxling, som är behaglig hos en
vacker kvinna. Gäller det att tala, att tiga, att
le, vid var och en av dessa tre ställningar,
bildar munnen, tvingad till fullständiga
kontrastlägen, andra drag lika charmanta
och lika expressiva, de ena som de andra.
I stället för att munnen, om en gammal
guvernant har inpräglat vad hon kallar en
graciös och förekommande min, ständigt
kommer att bli densamma och kommer,
enligt min mening, bli en helt vanlig mun,
endast lämpad för en person, som
tillbringar sitt liv med att sitta och sticka.

192

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free