Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G Lim stedt
»Förlägg till höger vad som förut legat
till vänster och tvärtom» — syntes i mycket
ha varit Harald Andrés paroll vid den under
hösten presenterade nyinsceneringen av
Lohengrin. I första akten, vars scenbild är
identisk med sluttablåns, kan det möjligen
komma på ett ut, om kungen sitter till höger
eller till vänster samt om de olika
grupperna av hans ädlingar stå på den ena eller den
andra sidan av scenen; tid och arbete som
möjligen kunde användas bättre kostar sådan
omläggning dock alltid. Men i andra akten
var en liknande avvikelse från de wagnerska
scenföreskrifterna ännu mer genomgripande
och förenades med en uppdelning i två
scenbilder som blev till förfång för det avsedda
dramatiska helhetsintrycket. Vad som t. ex. i
första tablån föreställde uppgången till
kvinnoboningen, förvandlades i den andra till
kyrkoportal — en onödig kringsnurrning av
lokaliteterna som verkade rätt förvillande.
En särskilt besynnerlig detalj var den att det
eklärerade fönster, mot vilket det
ränksmi-dande paret Ortrud och Fredrik vid
festmusikens klingande riktade sina hätska blickar,
tycktes tillhöra en kyrka, medan det enligt
textens betydligt mer antagliga upplysning
skall markera riddarboningen. Annars kunde
andra tablåns arkitektoniskt massiva
borggård erkännas som en i och för sig lyckad
dekorativ detalj. Signifikativt för
iscensättningens särskilt i andra akten
experimenterande karaktär föreföll den omständigheten
att programmet ej tog notis om den
nyinför-da aktuppdelningen eller att textredogörelsen
alltjämt höll sig till Wagners egna
placeringar.
Även utan nämnda slags förändringar, som
tedde sig som ett återfall i tidigare visad
böjelse att fingra på sådant som i sig självt
är bra, borde herr André ha kunnat utveckla
sin annars som vanligt schablonfria regi.
Från andra akten ihågkommes starkast
brudtärnornas långsamma framskridande på ett
slags smal brygga; det var en ögonfägnande
syn, ehuru med sin lätta anstrykning av
mannekängparad knappast i överensstämmelse
med situationen och just denna musiks anda.
Oreserverat kunde uppskattas den på ett nytt
sätt livfulla gestaltningen av masscenerna i
första akten och sista aktens andra tablå.
Stridsuppbådens samling i sluttablån blev
alldeles så brådstörtad som den utmålas i den
nu återupptagna, trumpetsmattrande
intågsmusiken. Liksom i »Furst Igor» svajade se-
dan de uppställda männens vimpelförsedda
lansar oroligt som trädtoppar i storm.
Beträffande rollbesättningen erbjöd
föreställningen intet nytt utöver det att Gertrud
Pålson-Wettergren framträdde som Ortrud,
en företrädesvis i dramatiskt hänseende
fängslande prestation.
Verdis Don Carlos, som fick sin premiär
den 2 november, är ännu ett av de verk som
återuppstått i samband med den s. k.
Verdi-renässansen. Redan för ett decennium sedan
förebådades denna internationella företeelse
av Stockholmsoperan, när den framförde
»Macbeth». Senare följde här »En
maskeradbal» och »Ödets makt». Särskilt i Tyskland
kommer det snart knappast mer att finnas
några glömda Verdioperor. Även svagare
verk, som förr tillbakaträngdes av
fullblodi-gare, ha fått sin chans. När de nyheter, som
numera se rampens ljus, i allmänhet visa sig
så föga livskraftiga, är det förklarligt att
arkiven inventeras på sina partitur av den
komponist som jämte Wagner under
1800-talet skrivit det bästa för operascenen.
Någon valfrändskap var det väl som gjorde
att Verdi upprepade gånger sökte
inspiration hos den patetiska och teatraliska
Schil-ler-dramatiken. »Masnadieri» (»Die
Räu-ber»), »Giovanna dArco» och »Luisa
Miller» (efter »Kabale und Liebe») voro hans
före »Rigoletto» — »Trubaduren» —
»Tra-viata» tillkomna operor vilkas texter tillyxats
efter Schiller. Redan den omständigheten att
»Don Carlos» komponerades omedelbart före
»Aida» garanterar en avsevärt högre nivå än
hos nyssnämnda operor. Ej heller »Don
Carlos» betecknar dock en sådan höjdlinje i
Verdis skapande som de båda sista till
Shakespeare anslutna operorna, varmed
komponisten vann ett slags revansch för sina
aldrig riktigt framgångsrika närmanden till
den Schillerska musan.
Såsom beställd för Stora operan i Paris,
där premiären ägde rum 1867, skulle »Don
Carlos» bli en stor historisk utstyrselopera,
och för en sådan innehöll Schillerdramat
åtskilligt brukbart. Vad som av alla dess
motiv lämpade sig bäst för ändamålet var
naturligtvis Carlos’ kärlek till Elisabeth av
Valois, alltså den »brottsliga passion» varmed
prinsen enligt operatexten älskar sin
styvmoder som tidigare varit hans trolovade.
Taldramats särskilt mot slutet alltmer
invecklade handling har med habilitet dragits ihop
och lagts till rätta för en libretto av angivet
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
