Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G Lim stedt
rörts av bödelns hand. Men då de
förföljande bönderna intränga i stugan, kullkastas
hennes beslut att överge sin räddare, och
ännu en gång måste hon fly tillsammans med
honom.
Tredje aktens första tablå är förlagd till
hertigens läger och den andra till en
högplatå ovanför Rhen, där de båda flyktingarna
kunnat bevittna böndernas slutliga nederlag.
Nu är det Martin som med dessa bittert
vemodiga ord (i komponistens lyckligtvis ej för
läsning avsedda översättning) vill skiljas
från sin älskade: »Prinsessan kom,
prinsessan svann. Mig återstår blott döden. Den
sämste bland de sämste får ej med dig
draga, s’att du ej är’lös blir som han.» I
slutscenen böjer han knä för hertigen i hopp
att genom sin död få sona sin skam. Men
hertigen har förut lovat dotterns hand till
den som räddar henne ur fiendens våld, och
han lyfter, nu till prinsessans stora glädje,
svärdet blott för att — liksom hos Heine —
dubba bödelssonen till adelsman. Och på den
nyblivne greve Skarps bön låter hertigen
förmå sig att benåda de fångna
bondeledarna — en uppgörelse med allmän frid och
försoning, vars tänkbarhet, trots den i
textredogörelsen uttalade motsatta uppfattningen,
måste betvivlas, så in i det sista omänskliga
som bönderna skildrats.
Med denna i alla avseenden »lyckliga»
avslutning, som blivit föremål för en del kritik,
understrykes ett visst, annars särskilt i
Rosa-munds gestalt manifesterat sagoaktigt drag,
vars godtagande nog innebär den mest
givande inställningen till den särskilt i ett
referat ibland naivt verkande men teaterskickligt
utarbetade texten. Samtidigt har »Fanals»
historiska kostymering gett tillfälle till en
flerstädes realistisk miljöskildring, och
bödelsmotivet har blivit så att säga en
språngbräda för stridiga mänskliga affekter och
känslor. För Atterberg har i varje fall
denna libretto, i ojämförligt högre grad än hans
tidigare tonsatta, givit tillfälle att skriva en
av musikaliskt-dramatiskt liv alltigenom
pulserande riktig opera. Formellt avlägsnar sig
denna från det av oändlig, d. v. s. oavslutad
melodi eller recitatorisk sång kännetecknade
musikdramat för att i stället ofta uttrycka sig
i slutna sångnummer. Rent romansartade äro
t. ex. det f-mollandante där Martin klagar
216
Kurt Atterberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
