Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i n
grekisk realism» och ger i form av referat
och tolkningar av Herondas’ mimer
bilder ur de småborgerliga och proletära
klassernas liv.
Upp över den grekiska vardagen höjes
man emellertid i analysen av Aischylos’
Perserdrama, där man möter det grekiska i dess
högsta manifestationer, som poesi och
humanitet. Dramat är en dikt om segern över
perserna, och humaniteten visar sig i den
ädelmodiga behandlingen av den slagna
fienden. Den bottnar i den religiösa
övertygelsen att ingenting är så farligt för människan
som hybris, d. v. s. makt parad med övermod.
På en annan sida av hellensk humanitet,
förmågan att »glädja sig och höja sig till mera
ädla ting än sorgen över nöden», pekas det
i uppsatsen »En grekisk äventyrsbok och en
svensk dikt», där Frödings Ur Anabasis i
detalj konfronteras med Xenophons skrift.
»Vid brasan med Horatius» heter ett
kåseri som avslutar boken. Författaren för oss
till sin lantgård i Karelen och berättar om
ett par timmar tillbragta med en gammal nött
skolhoratius. Det är Horatius i en ram av
nordisk vinter. Det är odenas diktare, som
för oss alltid varit den främste förmedlaren
av hellensk poesi. Det kan inte sägas vara
omotiverat att han till slut kommer med i en
bok som just är ägnad att förbinda hellenskt
och nordiskt. Denna betraktelse, vittnande om
den mest fulländade smak, kunde ha burit
samma titel som en av Vilhelm Ekelunds
essaysamlingar: Nordiskt och klassiskt.
Kontrasten är emellertid stor mellan Zilliacus’
lugnt realistiska uppfattning av det klassiska
och Ekelunds romantiska och nietzscheanska.
Den ene har mer av det horatianska, den
andre mer av det pindariska.
Nordiskt och klassiskt mötas också hos
Ivar Harrie, författaren till Athenare,
Aristophanes- och Plutarchosöversättaren. De
mötas i essaysamlingen Orientering redan i
mottot till första avdelningen, vilket är från
Vilhelm Ekelunds hyllningsdikt till Ola
Hansson: »Rått, sånglöst, Muser ej bekant,
— ett svenskt Boiotia låg Skåne . . .»
Strindberg upptäckte på sin tid att Skåne
liknade det havomflutna Peloponnesos; han
tänkte då på natur och belägenhet, inte på
den andliga odlingen. Men sedan dess har
skånskt och grekiskt då och då gått upp i en
litterär enhet. Man kan tänka på Ola
Hansson och Vilhelm Ekelund, man kan också
tänka på Hjalmar Gullberg och Ivar Harrie.
Ola Hansson nådde mot slutet av sin
europeiska irrfärd bort tiil Grekland, och han
skrev där några dikter, sammanförda under
rubriken »I Hellas». Han berättar att hans
undran över att ödet drivit honom dit på
hans livs seglats snart gav plats för en annan
känsla:
en undran hur allt vad härnere
jag möter, känner och ser
av folkart och livsart sig mera
förtroligt än främmande ter.
Han skildrar den vinterliga slätten kring
Aten så, att man tycker sig se ett skånskt
landskap för sig:
I nyårssolens sken, •—
inunder Hymettos’ snö,
som i morgon skall ånga i tö, —-
på slätten kring Aten
med myllret av vitgrå hus,—
står vintersådden grön,
tindrande, skär och ljus.
Ivar Harrie karakteriserar Ola Hansson
i essayn »Européen från Hönsinge», en
beteckning som anger den egendomliga
motsättningen hos denne författare, på en gång en
av de expansivaste och slutnaste i vår
litteratur. Han skriver om Vilhelm Ekelund,
»Apollons präst», och anger klassiskt
elegant den känsla av bortkommenhet som ibland
kan gripa även den trognaste läsare av
Ekelunds aforismsamlingar: »För oss står det
helgedomens stillhet kring de nejder där hans
väsen hör hemma. Favete linguis — men den
formeln börjar med att portförbjuda den
profana hopen från tempellundens innandömen.
De flesta av oss förbli oinvigda i de
innersta mysterierna: med enfaldens fides implicita
stava vi de gåtfulla siarorden och se upp på
den höga och tärda gestalten inne i Adyton.»
En essay om Ernst Ahlgren kallar Harrie
»Hjältinnan i en tragedi», och han inleder
den med att citera en person som
karakteriserat henne som »en Elektra på kryckor».
Litterärt hade Ernst Ahlgren ingenting att
göra med Hellas, men själva gestalten är i
stånd att framkalla dylika associationer.
Stannar man vid Hans Larsson, vilket
Harrie också gör i sin Orientering, lägger man
ju genast märke till det sokratiska draget hos
denne tänkare och uppfostrare. Harrie vill
dessutom jämföra »hembygdens lärodiktare»,
som han kallar honom, med Hesiodos, den
boiotiske bondediktaren. Det är kanske
något sökt. Studien ger emellertid en insikts-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
