Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin - Stormdagar. Av Akke Kumlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
essaystil som sedan gammalt omhuldats i
England, och där har representanter som
Charles Lamb och R. L. Stevenson. Mer än
om dessa påminner han emellertid om
Tho-reau, författaren till »Skogsliv vid Waldén»,
som han översatt. »Vintermänniskan» är
skriven av en de nordskånska skogarnas
Thoreau. För övrigt är denna essay så
originell och genuin som något kan vara. Vad
man här som annars hos denne författare
framför allt och ovillkorligen måste beundra
är den suveräna språkbehandlingen. Ingen
inventerar sorgfälligare än han alla språkets
tillgångar, ingen bygger så sinnrika och
mångledade perioder. Det är icke något
klingande språk, men det är gediget och därtill
i ali sin konstmässighet alltför märgfyllt för
att bli pretiöst.
STORMDAGAR
Av AKKE KUMLIEN
I dag gick den stora stormens gny
med stänk av sol genom riven sky,
den sena hösttids fullbordan.
Där blåste upp i den tunga ron
med ett frostigt vin och med tubans ton
i en bister, svepande nordan.
Nu vrängas bångar kring kullar och rös.
I natt går den vinande dansen lös.
Det dånar som skott emot markochgrund.
Hur månget träd har sin ödesstund!
Det snyftar tungt vid stammarnas fall,
vid grönskande löften, vars tid är ali.
Jag går i gryningens timme allen’
bland knäckta timmer och sparrar.
Det dagas, den stolta orkestern ren
i isig klarhet bedarrar.
Här ligga de fallna varhelst jag går fram,
spira vid spira och stam vid stam,
som av ödet sållats och mättats.
Från mäktiga bångar en kåddoft går
ur brutna grenar och friska sår
och ur barkfläkt kärnved som blottats.
Du stolta storm, ej din vrede jag räds,
blott den smygande, tärande soten.
Vore ödet blott som ett fallande träds
som har friska safter i roten!
O, Herre, av nåd vid Din nalkande dag
låt mig slippa att möta den stapplande
svag
eller hopplös vid kvällselden kura,
men tag mig än i min gärnings form.
Låt mig falla rak för Din viljas storm
som en ännu grönskande fura.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
