Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Glöm vrålandet i nattlig jämmerdal!
Glöm våra skrik! Bli låga är att lida.
Ja, lysa är för det som lyser, kval!
Vi tändes för att lysa högt och vida.
Vad som ger hela diktsamlingen dess
egenart av brännande intensitet, är det erotiska
inslaget. Detta är den bakgrund av känsla,
som pressar till ytterligt koncentrerade och
sägande strofer. Inledningsserien,
»Kärleksroman», är en enda våg av glöd. Utan
förberedelse, motståndslöst, bryter den fram, och
slutstroferna tona som mäktiga, lugnade
dyningar. Dessemellan utlöses ett gnistregn av
hetsig bikt och av den kvickhet, som kan stå
till reds i diktarens mest upprörda ögonblick.
Mitt i en central bikt sätter han en lustig
parodi på det förnumstiga, »sakliga»
klichéspråk, man känner igen från så många
programmatiska tidsanalyser. »Med jubel sjönk
i hennes famn asketen, j vars forna
världsbild varit kristet färgad» ! Bisarreriet tar ej
överhand, ger ej intryck av en lek med
stämningar. Tvärtom är stämningen så stark och
övertygande, stilen så djärv och osökt just
därför att diktaren så att säga står på språng
i varje ögonblick, vaksam att stämningen ej
skall bli kall. Stark helgjutenhet är minst
av allt främmande för denna märkliga
diktserie.
Känslans hetta präglar diktsamlingen i
dess helhet. Den yra oro, som formats i
»Kyssande vind», har en värmegrad som är
sällsynt i svensk kärleksdikt. Ångest och
misstro lämna blott en sekund av ro åt själens
begär, följa in i drömmen om överjordisk
musik och in i kärlekens fulländning
(Mistlurar, Hemlig serenad, Träumerei). Hur
spänd ljuder inte tonen, när den efterlängtade
svalkan skildras:
Min enda tröst kan jag vid havet få.
Jag skyndar dit, när mörkret faller på.
Jag väntar månen, vännen i ali nöd.
Med honom kan man tala om en död.
Diktarens tal låter så enkelt vardagligt,
därför att det går ur inre tvingande
nödvändighet; det är ingen utspekulerad enkelhet.
Ur. hetsen längtar skalden till
självöver-vinnelse och evig vila. Han blir då åter
hymndiktare som i »Psalm»:
De heliga och visa
ha ständigt upptäckt samma lag:
blott den var värd att prisa,
som övervann sitt eget jag.
Och de som älskat utan svek,
ha hört i blodets strängalek
en underton av mäktigt slag.
allt väsens hemlandsvisa.
Diktsamlingen rymmer idel väsentliga ting,
men om man skall söka välja ut dikter, där
formen är särskilt levande och uttrycksfull,
där med andra ord Gullbergs konstnärsskap
hittills nått högst, synes man kunna nämna
just denna grupp, där en dyrköpt resignation
är grundtonen. Hur vältaligt måla icke rytm
och ordmelodi i de sist citerade stroferna
Nirvanadrömmens fullkomliga ro, som skall
räcka »från period till period / av tystnad
och av vila». Hur fulländat flyter inte den
stillsamma versmusiken i »Underskrift» eller
i den gripande ödmjuka dikten om diktens
egen ton, »Fiolsträng», där den originella
rimflätningen och den trevande, långsamma
rytmen direkt ge intrycket av sakta
knäppningar på en sträng, »spänd fast / för hårt
på fiolen —».
Det tillhör de största skådespel som den
svenska lyriken har att erbjuda, när diktaren
så spelar sig ut ur både hets och ödslighet.
Om ordet religiös betyder en stämning av
både undergivenhet och seger, ödmjukhet och
visshet, så är detta religiös dikt. Den dikt,
som framför andra tolkar en renad och
försonad känsla, heter »Under stjärnor». Dess
sista strofer lyda:
Mellan jord och himmelrike
jag med dig omslingrad for,
mellan jord och himmelrike
har min lycka som ett flor
sönderslitits och förstörts;
av den kärlek utan like
som i alltet bor
har jag dock berörts.
Som en blomma undergivet
böjer sig för höstens bud,
som en blomma undergivet
fäller blad och sommarskrud,
lägger jag min stolthet av;
som ett barn i moderlivet
slumrar jag i Gud
bortom strand och hav.
Större dikt har i varje fall ej skapats av
någon svensk lyriker som tillhör de senare
årtiondenas unga generation.
En betydelsefull del av Gullbergs
diktsamling har ej berörts, den som spelar i
klassisk nejd och med sin höga, svala, rofyllda
sång bekräftar intrycket att en tragisk strid
bragts till försoning. »Heroisk afton» är en
ordknapp hymn till frälsarguden Herakles;
varje verspar är ett smycke av sinnrikt
enkel konst:
Den starke, som var hjälpsam mot de svaga,
förstod ej att hans liv var hjältesaga.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
