- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
235

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ny ly r i k

den förmåga till expressivitet, som fordras
för att orden ej skola låta för stora. Det
finns många dikter i hans debutverk, som
man endast har att tacksamt acceptera just
som de äro: »Ur en dagbok», »Valborgsnatt»,
den tredje avdelningens vackra,
återhållsamma kärlekslyrik höra dit. Om inte allt är
helt utpräglad egenart, om ett fyndigt
uppslag ibland utföres med mindre personlig
diktion och om samlingens »förord» helst borde
varit borta, så kunna de trevande försöken
också de lova mera än oemotsägligt
originell dikt skulle göra. Det finns ont i
vår tid om den grundval för verklig
bestående dikt, som Hildebrand har att bygga på.
Att hans stämningsskala redan är långtifrån
monoton, visar den mogna, tankedjupa och
stämningsrena dikten »Marie himmelsfärd»,
där folkvisans tonfall förnyas med innerlig
och behärskad konst:

Och ingen förstod, varför tecken
syntes på himmelen,
när hon som var bara en jordisk mor
skulle bli jord igen.

Rymden stod förklarad
kring henne, som fött Guds son.
Hon låg och undrade trött en stund,
var skenet kom ifrån.

Man bör minnas, att samme unge skald
skrivit några mästerligt kvicka rader om
»Uppsala», om kritiken, kotterierna och det
plötsligen borttappade Varandet — rader som i
fråga om obarmhärtig kritik äro ämnet mer
än värdiga. Det har en dag sipprat ut vid
skvallret på biblioteket och i matlagen, att
Varandet är borta. Nu är det ingen längre
som ens talar om ett så allbekant faktum:

Men var gån g man samlas i staden

till klibbigt förtal eller meningslösa ordlekar,

viskar en hemlig svart insikt i orden,

högfärdig, molande:

Vi får inte besvära tillvaron

(vi som vet, hur den har det,

och alla hör till kotteriet).
Vi får akta oss att vilja något
och verkligen uträtta någonting. —

En debutant som också givit både lovande
och redan värdefull dikt är Viola Renvall.
Också hennes dikter En stjärna var det bä-

ras av ung lidelsefull idealitet. Hennes
diktning handlar om »De enklaste tingen» :
rymdernas stjärnor, vårens snår, tjärnens
stillhet, kvinnosjälens samhörighet med den evigt
blommande naturen, solstrimmornas skälmska
glitter i älskande ögon. Hennes ord om
dessa självklara och nötta symboler ha
emellertid alltigenom personlig och väsentlig art.
Det finns i hela denna innehållsrika och
omväxlande diktbok egentligen icke något som
man skulle önska bort, i varje fall finns där
intet misslyckat eller halvsant. Och där stå
åtskilliga strofer, som man har skäl att
minnas. I uttrycken för sin sökande och
stridande idealitet torde Viola Renvall ha lärt
mest av Bo Bergman och Jarl Hemmer. Men
egentonen är tydlig nog i ett knippe
förtjusande naturbilder, uppfattade med
flickaktig skälmskhet och sagomässigt fabulerande
ingivelse (Vid bäcken, Under ett strövtåg,
Havskväll). Och detsamma gäller icke
mindre de inåtvända meditationerna: titeldikten
eller den vackert formade »Ett ljus» eller
den både fyndiga och djupt kända »Jag har
tappat mitt hjärtas nycklar». Skaldinnans
Emmausdikt är icke bestickande orkestrerad
som Lidmans, men skall ändå få lätt nog att
finna lyssnare — hon förtjänar det i varje
fall.

Kanske en afton, då stjärnorna skrida
lågt över stadens gnisslande skrik,
kommer Du till mig, går vid min sida,
är ingen annan i vimlet lik,
talar till mig, men så sakta att ingen,
ingen kan lyssna och missförstå,
säger de ord, som jag letade efter,
starka och myndiga, enkla och få.

Det är enkelt vederhäftig dikt, det är en
sällsamt ren ton av psalm i gammal och dock
ej föråldrad mening. Man kunde citera en
dikt i samma stil som »Drömd ro» eller »Jag
vandrar mot solnedgången» :

Jag vandrar mot solnedgången.
Dess låga är tänd i min själ.
Ett land med växande skuggor
jag bjuder för alltid farväl.
Jag vill till det brinnande ljuset,
vill äga dess härlighet,
vill varda ande och låga,
befriad från jordiskhet.

235

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free