Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drottning Kristina som karaktärspsykolog och moralist. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ny man
varyque», för att tala med Jules de
Gaultier, vinkelavståndet mellan skenet och
verkligheten, och följaktligen ser hon
karaktärskomikens hemlighet — »le secret
de se rendre ridicule» -—- i att man
bröstar sig över talanger, som man icke har
(L’ouvrage nr 53). Ja, hon vidgar detta
motiv till en hel teori för komiken,
förtätad i satsen: »Tout ce qui est faux est
ridicule» (L’ouvrage nr 41).
Ännu mera än med smicker och
karaktärskomik sysselsätter sig ex-drottningen
med förtjänsten, »le mérite», och dess
motiga öden i halvtalangernas och
odågor-nas värld. »Förtjänsten gäller förmer än
tronerna», läser man på första bladet av
»L’ouvrage». Ordet får glans mot
bakgrunden av hennes egen tronavsägelse.
Men —■ det tröttnar den kungliga
sentens-skriverskan aldrig att framhålla —
förtjänsten är illa tåld. Nästan alltid seglar
den i motvind. »Förtjänsten är ofta det
största hindret för människornas f ramgång.
Jag känner en och annan, som skulle ha
varit påve, om de icke hade varit
människor av stora mått», skriver kardinalernas
väninna, och en svensk Kristinaforskare
som envoyén Bildt tager för avgjort, att
Kristina härvid har sin älskare, kardinal
Azzolino, i tankarna. Likväl, menar hon,
borde man rätteligen känna större
tillfredsställelse vid andras förtjänst än vid
sin egen (L’ouvrage nr 171). Men det
är med andra och betydligt svalare
känslor man står inför sina medmänniskors
företräden. »Människorna hysa respekt
för, beundra och frukta den
utomordentliga förtjänsten, men de älska den sällan»
(nr 300). I varje fall är så mycket
säkert: »Man håller icke länge parad med
nästans förtjänster — on ne fait pas
long-temps parade du mérite d’autrui.» I själva
verket är läget värre. Ty även den satsen
äger giltighet för Kristina, att den
utomordentliga förtjänsten är ett brott, som
icke kan förlåtas (L’ouvrage nr 117).
Det är en av hennes skarpaste satser.
Aldrig framstår i hennes moraliska
reflexioner människonaturen mindre älskvärd och
med mera förskämd andedräkt än i denna
sentens.
Å andra sidan, understryker drottning
Kristina, kan man svårligen uppdaga eller
rätt bedöma den sanna förtjänsten utan att
själv äga sådan (Sentiments nr 177). Är
däremot det senare fallet, uppkommer
ingen skuggrädsla inför andras värde. Då ger
man suum cuique. Eller med hennes egen
text: »Quand les hommes ont du mérite,
iis ne craignent celui de personne»
(L’ouvrage nr 295). — Med allt detta uttalar
drottningen ett antal sanningar från
karaktärslivets område, vilka äro åtskilligt
mera än truismer.
En framskjuten ställning i Kristinas
profana etik tilldelas modet. Det blir den
radioaktiva kärnan i en hel rad av dygder.
Sanningskärleken hophör med det.
»Styrkan och modet ljuga aldrig», anmärker en
sentens (L’ouvrage nr 46). Medaljens
andra sida har också detta utseende:
»Rädslan och svagheten leda till lögn»
(nr 45). Frånvaro av mod är än vidare
frånvaro av duglighet. Drottningen
förklarar rent ut: »När man saknar mod,
åstadkommer man aldrig något av
betydelse» (L’ouvrage nr 744). Och hon
tilllägger: »Varje människa, som rädes
döden, är icke i stånd till någonting stort»
(Sentiments nr 31). De förnämsta
dygderna växa ur det personliga modets
grund; endast småkratt och
andrahands-dygder trivas utanför dess heroiska
jordmån. Som t. ex. tålamodet: detta blir
också deras dygd, som sakna antingen
mod eller styrka. »La patience est la vertu
de ceux qui manquent ou de courage ou
de force» (L’ouvrage nr 919). Nietzsche
skulle ha applåderat dessa satser.
Är fegheten och rädslan sålunda enligt
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
