Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
We r in
lism och kollektivism. Betraktar man
engelsmannen, sådan han ter sig som
standardiserad typ, visar han sig å ena sidan vara en
utpräglad individualist och å den andra en
lika utpräglad samhällsmänniska eller
kollektivist. Vad som än kan invändas mot
kompromissen, den har visat sig livsduglig.
Det är tidningskorrespondenser som
Gustaf Hellström samlat i sin bok. Men det är
inga flyktiga intryck han meddelar utan
genomförda studier, som tillsammantagna
lämna en vederhäftig bild av det moderna
England, av samhällsförhållanden och
folkkaraktär. Det är journalistik av högsta klass.
Hellström har inte bara en omfattande
erfarenhet att bygga på utan uppenbarligen också —
när det gäller allt engelskt — den speciella
sympati, den känsla av
»Wahlverwandt-schaft», som måste till för att öppna vissa
lås. Man märker det när han skriver om
engelsmannens förhållande till sin hund eller
då han förklarar den för utlänningen
obegripliga roll som societetsnyheterna spela i
pressen, även den socialistiska.
Ur Hellströms bok är mycket att hämta,
bl. a. också en smula tröst åt den som vill
tro att den demokratiska samhällsformen
ännu inte är färdig att gå till råttorna.
Hellström påpekar att efterkrigskrisen, som i
England nådde sin kulmen 1931,
genomkämpades utan konstitutionella rubbningar, utan
att det behövdes någon särskild, därtill
kallad kraftkarl för att draga kärran ur diket.
Frånsett Lloyd George och Winston
Churchill, av vilka man i senare tider inte haft
någon reell nytta, har landet under denna
kritiska episod icke ägt några betydande
politiska personligheter. »Krisen har burits och
lösts av menige man, av folket i dess helhet,
och utgör ännu en gång ett bevis på
genomsnittsengelsmannens klarsynthet i farans
stund, hans offervilja, hans samhällskänsla
och hans ekonomiska sinne ... Trots alla
påfrestningar i krig och fredskris
representerar han i dessa tider den så gott som enda
fasta punkten i en skiftande och äventyrlig
värld.»
Man gissar att Knut Hagberg gärna
skulle underskriva de sist citerade orden av
Hellström. Om det engelska gentlemannaidealet
tänker han väl ungefär som denne. Då han
vänder sig mot de kollektivistiska ideerna,
gör han det rätt mycket på grund av de
lärdomar han dragit av engelsk individualism
i samhällsliv och litteratur. Men det England
som står fram för honom i förklarat ljus är
egentligen ett annat än Hellströms. Det är
»merry old England» före reformation,
pu-ritanism och revolution, speciellt före
representationsreformen 1832, som bröt ned det
gamla ståndssamhället. Knut Hagberg är i
sin politisk-historiska uppfattning influerad
av den katolske och reaktionäre demokraten
Chesterton.
I den intressanta boken Bnrke, Disraeli,
Metternich gav sig Knut Hagberg för ett par
år sedan i kast med problemet individualism
och kollektivism. Han inledde den med en
studie om »Människan och staten», som tog
sin utgångspunkt i fascismens trosartikel:
»Allt för staten, intet emot staten, intet utom
staten.» Mussolinis tes har sedan dess
formulerats på tyska, och man hör den
framstammas även på vårt tungomål. Hur har
nu det fria och humaniserade Västerlandet
på sin stolta bana kommit till en så enkel,
spartansk bekännelse? Hagberg ger ett svar
som i mycket överensstämmer med den
antifascistiske historikern Ferreros uppfattning
av den moderna statsabsolutismen med dess
åtföljande andliga förtryck som en ny
framstöt av den hedendom vilken länge hållits
nere i av kristen åskådning genomsyrade
samhällen. Över huvud har man i senare tid
blivit allt mer uppmärksam på sambandet
mellan kristendomen och de frihetsidéer som
bära upp europeisk kultur. Denna religion har
ständigt visat inneboende tendenser att
spränga band och former, det andliga
frihetsbehovet har slagit ut i reformationer och
revolutioner. Det är en utomordentlig dynamisk
kraft i läran; kring dess upphovsman står
också, som kring knappt någon annan
historisk person, en aura av frihet i både yttre
och inre mening.
Frågorna om frihetens ursprung och
betingelser bli brännande när det visar sig att
dess existens är långt ifrån självklar.
Frihet är det bästa ting, sade biskop Thomas.
Hagberg citerar ett annat ord om friheten,
av den på 1600-talet levande engelske
statsmannen George Savile, markis av Halifax.
Det förtjänar upprepas. Halifax, som tagit
upp det öknamn »trimmer» (väderhane) som
man gett honom, skrev: »Vår trimmer
tillstår att han har en lidelse för friheten,
fastän han kan behärska den så, att den ej på
minsta sätt inskränker eller fläckar hans
medborgerliga skyldigheter. Han tänker att
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
