- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
276

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot

W e r i n

väldet, det som bringar det i vanrykte, skall
kritiseras sönder och samman. Ingen syra
är för frätande för att här komma till
användning. Intet hån är för obarmhärtigt mot
de snyltdjur som äventyra vad folken genom
en lång och mödosam historia vunnit. Det är
en livsbetingelse för demokratien att ingen
skonsamhet visas mot de olater som hålla på
att förkväva den.»

Detta citeras även för att visa hurudan
Se-gerstedts prosa är när den är som bäst. Den
är energisk, uddig och slående. Innehållsligt
kan vad han skriver verka tunt, särskilt när
man som här får ett större antal av hans
artiklar samlade i bok. Man möter i dem
ganska litet av fakta, av vetande och
iakttagelse. Inte sällan tycker man sig se hur det
stoff som hans tankar bearbeta annihileras
inför ens ögon. Hans styrka ligger i
kritiken. Det är egentligen endast en politisk idé
för vilken han positivt träder in: tanken på
en väpnad skandinavism. Den möter redan
i bokens första uppsats »Svenskt och finskt».
Vi kunde ha stärkt svenskarnas ställning i
Finland, säger Segerstedt. »Vi rörde icke
ett finger. Det har legat i vårt skön att
jämna vägen för den unga staten, när den trädde
ut i världen. Vi vältrade stenar i dess väg.
Det har legat i vårt skön att göra dess
tillvaro tryggare; vi föredrogo att göra oss
själva bekvämt.» När man läser detta, dyka
ur minnet upp de vreda orden: »Dig söver
smickrets röst, hör sanningens en gång.»

Segerstedt är inte rik på ideer. Men det
är en osedvanlig skärpa i hans tanke såväl
som i hans stil. Hans lakoniska satser besitta
stor slagkraft. Hans prosa kan höja sig till
patos, flamma till i vrede, brista ut i hån.
Den har klor.

Segerstedt är, liksom Knut Hagberg,
individualist och naturdyrkare. De två
egenskaperna följas gärna åt. I kåseriet »Demon-

stration» tecknas individualistens situation.
Författaren står i ett fönster i maj och ser
ner på arbetartåget med de röda fanorna,
och han tänker på trosartikelns ord om »de
heligas samfund», på ali den strävan,
religiös såväl som politisk, som går ut över
individualitetens gränser. Det finns emellertid
de som inte kunna känna samfällt, inte gå i
takt. De äro utstötta eller också ha de
frivilligt skilt sig ut. Doktor Stockmann, som
hörde till den senare kategorien, sade att den
starkaste är den som står ensam. Men Ibsen
lät också prosten säga till Brand: »Den, Gud
vil slå i livets strid, ham gör han först til
individ.» Vilket skall man tro? Segerstedt
försäkrar oss att ensamheten icke alltid är
ett olycksöde. »Individen kan också
avgränsa sig med kristallens fasta ytor och finna sin
tillfredsställelse i denna samlade slutenhet.
Sällan eftertraktas dock fullständig
avgräns-ning. Den kan i öppenhet gentemot naturens
intryck söka ersättning för avstängandet
gentemot vissa mänskliga inflytelser.»

Från offentligheten och dess olater vänder
sig Segerstedt till naturen. Omväxlande med
politiska ledare och på det alltförmänskliga
nedslående idagkåserier nedskriver han
»funderingar», mestadels ensliga meditationer
utgående från ett naturintryck. De äro mindre
stringenta än de politiska och aktuella
artiklarna, de kunna vid första ögonkastet verka
diffusa. Men man märker snart hur det
arbetar en tanke i dem. De ha också en
personlig accent som fängslar. Ledarnas författare
framträder i rustning, sluten och oåtkomlig,
förande sina vapen med bravur. I
»funderingarna» lyfter han på visiret, och man ser att
han hör till dem som ha ett svärd i sin själ.
Över ett par av dessa betraktelser svävar
Kierkegaards anda, och man finner det i sin
ordning då man i bokens slutord möter ett
citat från Enten — Ellers författare.

276

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free