Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholm. Av Ragnar Östberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm
Man har alla skäl att fråga sig med
hänsyn till vår tids krav och särskildheter:
Hur tillfredsställa dessa och samtidigt
bevara huvuddragen av de sällsynta behag,
som en säregen natur och en ungdomligt
skiftande kultur gett oss? Det område, det
nya Stockholm upptar, är ofantligt mot
det ursprungliga. Det första tusentalet
invånare mot vår nuvarande halva miljon
anger i viss mån förhållandet. Den
ursprungliga distinkta gränsen för staden
finns inte längre, inte heller det tydliga
märket »utanför tullarna», där man med
ens var på landet.
Våra förorter ligga som utkastade
nätverk i omgivande landsbygd, och man har
svårt att avgöra var själva staden börjar.
En fjärdedel av dem som praktiskt sett
höra Stockholm till bo ju nu i samhällen
utanför den egentliga staden. Denna
Stockholms lavinartade yttre tillväxt
började i och med tillkomsten av
spårvagnarnas förortsbanor 1905—1910.
Det må här erinras om, hur nuvarande
stadsplan för Nedre Norrmalm återgår
till den stora Flemingska
gatureglerin-gen på 1600-talet, med huvudgatan,
Drottninggatan, på västra sidan om
Brunke-bergsåsen och Regeringsgatan på den
östra. Dessa två gator, stort sett i norr
och söder, rikta sig emot de gamla
landsvägarna till Uppsala och till Roslagen.
Ost-västleden åter,
Hamngatan—Klarabergsgatan, tvärs över Brunkebergsåsen.
planlades mycket sent, långt in på
1800-talet, medan Kungsgatan, tvärgatan
längre norrut, som vi nu anse så självklar,
först efter ytterst stridiga diskussioner
genomträngde åsen från öst till väst åren
1905—1909. Ett betydande kommunalt
arbete, senare kompletterat med
Sveavägs-avenyen norrut från Kungsgatan.
Såväl Gamla stån som Nedre
Norrmalm ha trots alla trafikkrav i stort sett
stått orörda vad det ursprungliga
gatunätet beträffar. Och vi ha ali anledning
att glädja oss häråt. Ty hade dessa
regleringar skett under närmast föregående
period, då Helgeandsholmen fylldes ut
och fylldes på för att ta upp
rikskolosserna och då gamla operan revs m. m., då
skulle nog nu föga finnas kvar av
Stockholms säregna valörer inom Gamla stån
och Nedre Norrmalm.
En så typisk medeltida stadsplan som
Gamla stån är i och för sig ett unikum,
och när den som här samtidigt utgör
urcellen till vår huvudstad, må vi se på den
med milda ögon och med respekt — men
också leva i den.
Stadsregleringen i stån inom broarna
sker genom att behålla gator och gränder
men slopa den täta bebyggelsen i
kvarterblockens inre. Renovera eller bygga om
själva gatuhusen i vart kvarter, medan
gårdslängorna slopas, varigenom varje
kvarter bildar en gård, omsluten av
gatuhusen, en »Square», utan genomkörsel, en
gård ordnad enbart till husinvånarnas
trevnad och behov. Där tomterna är
genomgående från gränd till gränd kan nya
squarer bildas mellan de båda gränderna,
såsom redan tidigare skett i gamla stån,
t. ex. mellan Västerlånggatan och Stora
Nygatan. Samtidigt införes i lägenheterna
alla bekvämligheter.
På detta sätt skulle Stån inom broarna
kunna bli ett för många lockande
bostadsområde, särskilt lämpat för verkstäder och
atelierer, hantverkare och konstnärer,
lärare, lärarinnor och studerande — en
utökning av den borgarbefolkning som sen
gammalt trivs där.
Ombyggnad av gamla operan borde ha
skett i stället för att riva den helt och
hållet. Den ståtliga operafasaden mot
Gustav Adolfs torg borde ha fått bestå,
den utgjorde ju pendant fasaden till
Arvfurstens palats och angav med Gustav
Adolfs torg, Norrbro och Slottet stadens
huvudaxel. Själva operasalongen,
magnifik i form, akustik och dekoration och där-
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
