Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Akseli Gallen-Kallela. Av Nils-Gustav Hahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils-G stav H a h l
suggestion över den gosseslanka kvinnan
som sjunkit ned i ett soffhörn och som
nu, med löjet spelande över läpparna och
glänsande i ögonen, lyfter sin svarta mask.
Hennes grace är apart, nästan kantig,
hennes hud fluorescerar vit i det kalla
dagsljuset. Bredvid sig har hon fått en hög
vas med liljor som hon fördunklar med
sin egen liljeblekhet. Vilken utsökt
pre-tiositet, men också: vilken säkerhet i dess
diskreta betoning! I denna ytterst
särartade stämning, som mest frapperar med sin
egendomlighet, har en realistisk fantasi
fått in något allmängiltigt levande som
förhäxar genom sin sanning. En glasklar
formpregnans fjärmar dessa bilder från
valörmåleriets luftperspektiv och gör dem
till ett slags naturefterbildning i förhöjd
potens. Livet skänker inga syner av en
så inträngande skärpa, ty här har den
kopierande naturalismen redan vikit för en
stram formkänsla med dragning till
stilisering. Ytterligare ett steg framskrider
förvandlingen då temperamålningen
Madonna — konstnärens hustru och barn —
utförs i en förenklad helton som sveper
diffusa dagrar över rikedomen av
enskildheter i den överlagda kompositionen.
Genombrottet av en syntetisk stil förberedes
småningom genom en rad utsökta porträtt,
människostudier, än altmeisterligt
finar-betade såsom det sid. 312 avbildade
damporträttet, än förenklade och storliniga
som den redan nämnda bilden av modern.
Det utgående åttiotalet bevittnade
kulmen, men också sammanbrottet av en ur
sitt inre småningom sönderfrätt
naturalism. Var inte Gallen-Kallelas
verklighetsskildring laddad med ett temperament av
vildare hunger än denna påtagliga närhet
kunde stilla ? Skulle den konstnär, vars
gossålders själsliv utvecklats under
Ka-levalas romantiska bann, utan att någonsin
präglas djupare av Aleksis Kivi, skulle väl
han ständigt dväljas inom den folkliga
typskildringens tämligen idéfattiga sfär? Nej,
den vitala linjen i hans natur löpte ut i
vidare perspektiv. Redan i hans tidiga
folklivsmålningar fick realismen en
ter-ribilità som blev dess personliga, starkt
romantiska innehåll, som fyllde den med
spänning och gav dess händelselöshet
något av den vilande kraften och skönheten
över en vulkanisk nejd. Han måste känna
leda vid de naturalistiska motivens
otillräcklighet att uttrycka mystikern inom
honom, mystikern som i
självbekännelseskriften Boken om Gallen-Kallela röjer
sig för läsaren i mångahanda funderingar
över livets och naturens gåtor och dödens
problem. I belysning av dessa meditationer
får Gallen-Kallelas avfall från
naturalismen sin rätta förklaring. De romantiska
motivens plötsliga genombrott kring 1890
blir härigenom djupare motiverat.
Fylld av berättariver och tro på sin
naturalistiska rutin angrep Gallen-Kallela
utan tvekan de centrala motiven i
Kalevala. Gensvar i kulturkretsarna fattades
honom inte, ty marken var beredd.
Ryssväldet tryckte sinnena, den nationella
väckelsen var i kraftig växt, hoppet om
Kalevala i bild hade blivit ett led i
självhävdelsesträvan. Redan vid medlet av
åttiotalet hade man inom Savo-karelska
studentnationen samlat penningmedel för en
tävlan om bästa skisser med Kalevalamotiv.
Gallen-Kallela hemförde vid den andra
tävlingen år 1891 första pris för sina elva
utkast, och ungefär samtidigt mottog han
beställning av »Statsverket i stor
furstendömet Finland» på en replik av sin första
Kalevalamålning, triptyken över
Aino-myten.
Medan färgen ännu var färsk på
Aino-triptykens jättedukar och medan
tävlingsskisserna ännu utställdes, riktade en
finländsk kulturpersonlighet, Snellmans
biograf, filosofieprofessorn Thiodolf Rein,
några skarpsinniga anmärkningar mot
konceptionen av ämnet. Triptyken var en
rent naturalistisk målning, men — fram-
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
