Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Akseli Gallen-Kallela. Av Nils-Gustav Hahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Akse li Galle n -Kalle la
Studie till fresk i Sigrid Ju sell ti s’ mausoleum, i g o o — / g o /.
Konstnärens s ter tf hus.
med en sällsynt vek darrning om opejlade
djup i själen. Denna seen med barnen som
utan att fatta gåtan vänta att pilen skall
gå och döden draga in i idyllen — är den
inte en barndomserinring, frammanad ur
halvt utplånade minnen? Har inte här
något av det ömtåligaste i en stark mans
undermedvetande funnit form? Vilken
intuitiv friskhet och konstnärlig knapphet i
denna bild, där man bara ser pilen riktas
— inte målet, bara upplever det anspända
ögonblicket före handlingens fullbordan —
inte dess eruptiva upplösning! Och vilken
gåtfull tjusning över den svartklädda
flickgestalt som här ses vandra bort på sina
drömmars stigar, fylld av ungdomens
bittert vemodiga aning om alltings
förgänglighet . . .
Det finns i dessa fresker ett berättat
innehåll som inte kunde ha fått mer knappa
och adekvata uttryck. Bildregin är
osvikligt säker i sina enkla kontraster. I bilden
av Nybygget — Döden som borrar i
virket medan Mannen bygger huset — sitter
Kvinnan i förgrunden och ammar sitt barn.
Hennes drag äro märkta av lungsoten;
barnet som dricker ur hennes bröst är en
tvåårs parvel — döden har redan ryckt
bort ett liv: den sistfödda, och brodern får,
såsom det brukas bland ödemarkens folk,
ärva den lilla dödas modersmjölk. Här är
det kort och kärvt sagt att där livet är,
där är också döden. — Bilderna liksom
bära ett eko mellan varandra: det går en
ström av psykisk energi över rummet från
Nybygget till havsvyn, där den förra
målningens varselaktiga dödsmedvetande
förstärks genom de höga svarta korsen, som
likt skräckfyllda dödstankar skära genom
förgrunden. Hela denna tanke- och
bildkrets kring dödsproblemet har ingen
morbiditet. Förtrogenheten med döden hörde
hemligt ihop med bredden och kraften i
konstnärens temperament, han kände att
han var kommen av jord, och han såg med
kulturmänniskans lugna säkerhet livets
fulländning i att bli jord igen. I
Tuonela-målningen ser man honom själv,
kommande från arbetet iklädd förskinn och med
murslev i handen; han är bara till hälften
inne i tavlan och blicken riktas bakåt, mot
hållet varifrån han kommit. Man kan taga
det som ett slags självdeklaration att han
målat sitt självporträtt som en signatur
på denna mer filosofisk-mytologiska än
kristna målning. Hans individuella syn på
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
