Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den döende generationen. Av Axel Tagesson Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den döende generationen
Av Axel Tagess o ti Möller
Snabbt ha åren förrunnit,
de många, de långa, de ödesmättade.
Nyss voro vi de unga,
älskade, hoppades, gräto och logo,
kämpade om brödet, äran, kvinnan,
om en plats bredvid eller framför varandra
vid livets rikt dukade bord.
Underligt är det att tänka,
att det var vi —
vi som nu sitta »bärgade»
med slocknande pulsar och mätta av år
men hungriga ännu efter allt, som livet bjuder —
trötta till döds men inte villiga att ge upp —
kämpande som den drunknande än för livet,
sedan han själv kastat sig i,
hopplös, modlös, besviken
på detta samma liv,
som han inte upphört att älska.
Nu gå vi här — de sista av en generation,
dömda att dö — tålda men inte önskade —
kämpande inte mer om platsen med varandra
— ty var och en har väl fått sin
-—-men bara om en liten plats än i solen.
Sen dö vi bort — en efter en — och som av misstag
ta vi med oss en och annan
av de unge och de livskraftigaste,
barn, män och kvinnor i sin bästa ålder.
Med vemod lämna vi livet —
kanske i hopp om att lämna ett tomrum efter oss —
utan att betänka,
att sorgen över tomrummet är mindre
än glädjen att få fylla det.
Och efter tretti, fyrti år
finns inte ett hjärta som slår hastigare
vid ljudet av vårt namn,
och ingen finns som minns med kärlek
— men gudskelov heller inte med hat —
att under namnet gömdes ett klappande hjärta.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
