Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
L att r in
en spelevink, och det blev något sårskilt
mänskligt i detta: den klassiske hjälten en
otrogen äkta man med en dyliks fraseologi
och självförsvar. Medea var dessutom inte
riktigt grekisk, knappast arisk, och kunde
således lättare övergivas.
Naturligtvis roade det oss, åtminstone mig,
allra mest att lyssna till de ställen, där
Euripides’ snille föregriper vår tids uppfattning
och klagar över kvinnans betryckta ställning
och de övergrepp männen begå mot det s. k.
svagare könet. Det mesta av vårt intresse
koncentrerade sig på vår stora divas
framställning av huvudrollen. Härlig gestalt, skönt
anlete, ädla åtbörder och en röst, som lät
klingande, klagande och ödesdiger, gjorde
framställningen klassisk. Det vore kanske
klädsammast för en kritiker att klandra
något som de andra teateranmälarna beundrat;
men jag måste instämma i den allmänna
uppfattningen, att det mest klassiska och
dramatiska i alltsammans var Medeas avsked till
sina barn, som hon stod i begrepp att mörda.
Det blev på premiären en för dramatisk seen,
då den onda kvinnan dragen av drakar lämnar
de förfärade människorna och samtidigt med att
ridån gick ner skådespelerskan våldsamt
kastades tillbaka till jorden, så att hon höll
på att omedelbart fara till underjorden. Med
förvånande själsstyrka tvang sig dock fru
Tora Teje att ett par sekunder efteråt
mottaga publikens hänförda hyllning.
Euripides tog i hög grad, säger en
historiker, musiken i anspråk i sina dramer. Här
hade Olof Molander låtit kören röra sig
efter Hilding Rosenbergs toner. Den
utformade sina meningsfulla åtbörder, och i sina
klockkjolar och urringningar — dylika voro
på Kreta kraftigare än under någon annan
period, så vi ha ju delvis gått framåt —•
gjorde den sin dans till en kulthandling, som
med stor konst och kunnighet till heder för
Dramatiska teatern gav det rätta uttrycket
av mystik åt dramat. Både hjärnan, hjärtat
och skönhetskänslan fingo sitt i
framställningen av »Medea».
Att grova brott — mord, hor, skörlevnad,
tjuveri, falskt vittnesbörd — kunna ha sin
berättigade plats i dramatiken utan att
därför bli till ren eller rättare oren
kriminaldramatik, visa bland annat Aischylos’ »Medea»
och Shakespeares »Hamlet», för att ta några
exempel ur den senare säsongens pjäsval. Allt
beror på den anda i vilken det framställes. Av
oss »vanliga människor» ha, även om vi alla
begått ett och annat som icke tål
dagsljuset, dock mycket få ådragit oss blodskuld, som
det hemska ordet lyder. Men det kan vara ej
bara gripande och intresseväckande utan
också nyttigt att se, hur en människa av våra
gelikar kan genom påverkan av arvsanlag,
miljö, ödesdigra tillfälligheter eller som ett
slutresultat av ett karaktärsunderminerande
liv bli i stånd att begå handlingar, som hon
några timmar före dådet själv trott vara
otänkbara. Man menar så olika saker med ett
brott, också med ett blodsdåd. Hamlets brott
var väl i hans ögon närmast det att han
funderade alltför länge på att döda sin moder och
sin styvfader. Det är icke så många som
tänka på detta. Dostojevskis Raskolnikov hade
de sinnrikaste förklaringar varför han hade
rätt att döda sitt offer. Då det gäller
politiska mord har man ju så stor hjälp av andra
i bortförklarandet av det orätta, att man
knappast behöver göra något själv. En
rätts-psykiatriker har sagt mig, att han, även då
det gäller opolitiska mord och stölder, så gott
som aldrig hört fångarna erkänna, att de
gjort något egentligt orätt. Samvetsbördan
var väl för tung att bära.
Sigfrid Siwertz’ sista drama Ett brott,
det mest dramatiska av hans skådespel,
handlar om en familj, där fadern, justitierådet von
Degerfelt—Sture Baude, med hård hand och
stark familjedisciplin vill hejda den
degeneration, som han anar hos några av sina
barn. Degeneration är icke någon enbär
överklassföreteelse; den finnes hos Wittelsbachar
och hos Petterssöner och har funnits i alla
tider.
En tvetydig släkting till justitierådet har
funnits mördad i sitt hem, och författaren för
oss sinnrikt och psykologiskt genom sju
scener från den mördades rum till fängelset, där
mördaren flygofficeren Rutger von
Degerfelt—herr Edvin Adolphson och hans hustru
Maud—fnga Tidblad båda ta sina liv
genom gift. Det är en brokig följd av logiskt
sammanhängande scener, där under våldsam
spänning alla blotta sitt inre och där
författaren med skarpsinne och förstående visar
hur sammansatta av gott och ont alla
människor äro. Utan någon sorts bortförklarande av
det onda i människan skildrar han, hur svårt
det är att komma till en definitiv dom, och
hur det kan finnas kraft att offra livet hos
den lättsinniga Maud och ridderlighet hos
den våldsamme mördaren. Allra mest gripan-
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
