Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Borgström med sin subtila intelligens ett
litet mästerverk.
Och så sist men ej sämst justitierådet, som
kanske av en del ungdom anses vara den
egentlige brottslingen! Han var i Sture
Bau-des gestalt tillräckligt isig och stel men också
rörande mänsklig i sitt utbrott av
faderskärlek och imponerande rättvis i sin
självrannsakan. Just detta att det kom fram något
vackert mänskligt tilltalande hos den höge
ämbetsmannen är att särskilt sätta värde på.
Författaren är ej rädd för att framhålla,
om det också på sina håll skulle anses litet
omodernt, att de goda borgerliga
egenskaperna, lyckligtvis utmärkande för en mycket
stor del av samhället -—■ vi få försöka påminna
oss vad det kan vara för egenskaper —, äro
nödvändiga hälsomedel, motverkande de
tendenser till brottslighet, som äro
förunderligt jämnt och rättvist fördelade på de olika
samhällslagren.
Sigfrid Siwertz’ skådespel var
utomordentligt välgjort och väl spelat samt gav mycket
att tänka på.
En av de ledsammaste och långtrådigaste
pjäser, som under det sista halvseklet spelats
på Stockholms teatrar, är Henri-René
Lenormands lyckligtvis mycket korta
skådespel — ett helaftonstycke på en och en halv
timme — Tiden är en dröm. Det är en stor
komplimang, om man kan säga: man visste
ej om man drömde eller var vaken. Det är
väl rentav den rätta dramatiken. Här visste
man ej om man sov eller var omornad. Av
alla sorters tråkigheter är den pretentiösa
tråkigheten den allra ledsammaste, och just för
den har vår tids litterära fransmän och man
kan nästan tillägga de konstnärliga,
konstindustriella och inom arkitekturen arbetande
av samma nation en tydlig håg och fallenhet.
En ung holländare Nico van Eyden—herr
Lars Hanson har genom vistelse i Ostindien
blivit vad man förr i världen kallade
hypokonder. Han kommer nu hem till Holland och
bor på ett komfortabelt herresäte, omgivet av
symboliska, stillastående, illaluktande och av
slemmiga vattenväxter fyllda vatten. Han blir,
trots sin älskvärda livsdugliga fästmö Romée
Cremers—fru Inga Tidblad, icke märkbart
piggare. Som fästmön anade, går Nico i
självmordstankar, som det helt tvivialt heter
på västerländska. På orientaliska kallas det
måhända: sorgsen över livets intighet känner
han sig mystiskt dragen till nirvana — dock
väl först efter en hel del mer eller mindre
otrevliga återfödslar. Och mycket riktigt, han
hoppar i sjön efter att ha utbytt en del
tvivelaktigt djupsinne med den i orientalisk
nationaldräkt medförde Sa’idyah—herr Anders
Henrikson. De påminde mig, dessa
hemligheter, om den kanhända betydelsefulla,
för mig svårfattliga titel, med vilken den
nu så plötsligt berömde målaren Carl
Kyhlberg tolkade en av sina svårförståeliga
tavlor: »Då träden försvinna och skogen
kommer fram, då vaknar den sovande.»
Att se den vackra, lika naturliga som
själfulla fru Märta Ekström är alltid en glädje.
Här som Nicos syster, Riemke van Eyden,
hade hon släktens trötta melankoli i blodet.
Stor behållning hade jag av husfröken fru
Beunke spelad, nej förkroppsligad av fröken
Hilda Borgström. Hon var lättfattlig och
treven i sitt hushållspyssel som en av Metsus
eller van Mieris holländska hushållerskor.
Stycket var översatt och naturligtvis väl översatt
av den minst verklighetsfrämmande person
jag någonsin råkat, Edvard Alkman.
Jag blev hindrad från att denna gång se
G. B. Shaws För sant att vara bra. Mitt
hopp är, att den store irländarens stycke skall
åter uppföras i höst. En svensk författare,
på vilkens omdöme jag litar, skrev, att
skådespelet minner om ett skratt som låter som ett
gnäggande i rymden. Det var det kusligaste
och ruskigaste uttryck jag hört, men jag har
på grund av bra mycket i Shaws
författarskap anledning att tro på dess riktighet.
År 1775 — årtal äro ej onödiga, om det
gäller att sätta sig in i ett skådespel — hade
»The Rivals», Richard Sheridans komedi,
sin premiär i London. Nu gavs Rivalerna på
Dramatiska teatern. Författaren anses, det
hör man från flera historiska håll nuförtiden,
ej ha varit riktigt rättvis, då han med
förkrossande vältalighet några år efteråt i
parlamentet fördömde Warren Hastings’
förvaltning i Indien, och han Iår till och med själv
ha ångrat sig. Men för det ihållande bifall
han framkallade på teatern i London, då hans
»Rivalerna» gavs, behövde han icke bli ledsen
efteråt. Dock har man alla anledningar att
tro, att han icke hade någon aning om, att
detta tämligen lösligt komponerade skämt
skulle bli klassiskt. Den föreföll mig här i
alla fall huvudsakligen ha historis/kt eller
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
