Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L au r i 71
vad man skulle ha skrattat i England, då
Acres och hans sekundant Sir Lucius
0’Trig-ger—-herr Sven Bergvall trillade omkull av
rädsla vid förberedelserna till duellen och
skottet gick av i luften. Vårt skratt blev mera
kulturhistoriskt, d. v. s. vi tänkte på hur en
dylik seen, hur otrolig den än var, måste
på grund av duellens förefintlighet i
England, och även på grund av den naivare
inställning till handgripliga skämt man hade
därstädes, ha hälsats med ett mera äkta skratt
än vi nu kunna prestera.
I Faulkland—herr Anders Henrikson, den
oresonlige, lättstuckne älskaren, gjorde både
författaren och skådespelaren en möjlig typ
bland alla de groteska. Det var i min tro
riktigt, att det tillgjorda och jamiga, som
fanns hos damerna och som skulle gisslas hos
Lydia Languish—fru Inga Tidblad,
underströks och att, vilket eljes är så betänkligt,
rollframställarna liksom gycklade med sina
roller. Lydia och Julia—fru Renée Björling
voro som två Gainsborough-porträtt, ett
ostyrigt och ett languissant men båda söta som,
ja som engelska i7oo-talsporträtt.
David—Axel Högel och Fag—Torsten
Winge hade bägge den komiska kraften, som
är så viktig.
Det gamlä klassiska stycket slog, kanske
mest genom Mrs. Malaprop, an på publiken
och är av den sort som klär Dramatiska
teaterns repertoarlista. Några danskar bland
publiken undrade över olikheten mellan svensk
och dansk humor. Det är väl egentligen
engelsk i700-talshum0r som man får se. Vad
skulle då vara äkta svensk humor ? Bellmans
dikter, Albert Engströms berättelser och
August Bondessons Chronschough.
Vår tid har en delvis berömvärd lust att
experimentera. Experiment äro nyttiga och
nödvändiga i både vetenskap, konst och
samhäll slära. Men man bör komma ihåg, att de
allra flesta experiment ge ingenting, ibland
dock en positiv känsla att vägen var oriktig,
och det är ju alltid något. Särskilt är det nu
på många ställen förekommande sättet att
experimentera med omskrivande av klassiska
stycken och ibland också uppförande av dessa
i vår tids dräkter betänkligt. Man hänvisar
på det alldeles oriktiga påståendet, att den
stora konsten är tidlös. Till och med
bergspredikan torde ej vara tidlös, och
Shakespeare är mycket starkt tidsbetonad. Man
har dock spelat hans »Hamlet» — var det ej i
smoking? — och låtit hans »Så tuktas en
argbigga» upplivas av motorcykelsmatter.
Nu sist har man fått Ludvig Holbergs
skildring av den livegne själländske bonden
Jeppes liv och leverne i ny »umskrift», med Jeppe
som norsk, förmodligen fri bonde och med
en norsk baron, om nu någon sådan finnes,
i sportdräkt från 1930-talet.
Är Holberg mer norsk än dansk? Eller
mer dansk än norsk? Den frågan tror jag
att Norge gör klokast i att ej hänskjuta till
internationell litterär domstol. Han måtte
emellertid skrivit på danska, eftersom han
måste översättas till norska, eller rättare
nynorsk, som bondemålet nu och med
berättigad opportunitetskänsla kallas. Blir han då
bättre förstådd av sina norska landsmän i
den intellektuella staden Bergen, än då hans
danska ord uttalas på vanlig norska, d. v. s.
det språk, som flertalet bildade norrmän nu,
1934, tala med varandra? Språkfrågor bruka
få en särskild virulens. Redan en
rättstavningsfråga brukar framkalla ursinnig ilska.
Den norska litterära, konstnärliga och
vetenskapliga utvecklingen har under senaste
seklet varit så märklig, att den kanske
överträffar i nationell intensitet det allra mesta,
med vilket det övriga Europa samtidigt
kommit. Man har efter skilsmässan från
Danmark med enormt intresse trängt in i den
norska storhetstiden under det halva
årtusendet 800—1300 och med fullt fog varit
stolt över vad det materiellt karga,
folkfattiga landet då utförde. Under den sista
storhetstiden, som räcker till våra dagar, var
landet 1814 till 1905 om också synnerligen
lösligt politiskt förenat med Sverige. Men
detta har på intet vis gjort någonting till
eller ifrån den nationella utvecklingen. Den
känsla av smälek som unionen då
framkallade har, tycks det, nu gett med sig
och alldeles undanträngts av en djupt
sittande förargelse över att Norge under bortåt
ett halvt årtusende hade ett ej bara politiskt
utan också kulturellt sammanhang med
Danmark. Orden »löst från Danmark» i alla
avseenden ligga medvetet eller undermedvetet
i alla norska hjärtan. Det är längtan efter
ett eget språk, så mycket som möjligt skilt
från danskan, som under det sista halvseklet
dels ändrat den talade norskan, dels
framkallat det gjorda bondmålet, nynorskan. Då
detta stödes av mäktiga krafter i stortinget
och ute i landet, närmar sig detta bondspråk
mer och mer det talade språket, och om en
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
