Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
L a ti r i n
knivig affärsman och Pierre—Frank
Sundström begåvad musiker. Alla blevo förtjusta
i dén vackra mystifika, frånskilda Madame
Huguette Dallier—Margit Manstad, som var
gäst på slottet. Naturen hade varit frikostig,
då den givit henne kroppen, men snål till
girighet på det själsliga området, och om
hennes »rika själsliv» var endast musikern, sedan
ban sett henne lyssna till hans fiolspel — det
var också ypperligt — fullt övertygad.
Andra akten var, och det på både lustigt
och originellt sätt, sängkammarfars. Då efter
en seen av det kostligaste brödragnabb om
Madame Huguettes förtjänster och fel hon
själv under natten trillade in till den i
praktfulla röda pyjamas klädde Charles — hon
ville bara se, »hur han hade det», utspann
sig mellan de tvenne en dialog, som i allt
sitt fåneri hade sanningens egen färg. Den
slutade logiskt i att han tittade in till henne
för att se, »hur hon hade det», och hon måtte
haft det riktigt bra. I det psyko- och
fysiologiskt observerade i denna seen visade sig
Denys Amiel nästan lika hemma som hans
subtile schweiziske namne. Festlig var den
finansiellt anlagde Marcels lilla glädjedans,
då han under avsjungandet av det för
honom särdeles gynnsamma talet 843, som han
nyss funnit i fondbörslistan, steppade
omkring rummet och slog sig ned i soffan vid
den tillmötesgående Huguettes sida. Han
sade sig ha fått så mycket pengar, att han
ville dela med någon, påpekade att han själv
icke kunde bära briljantörhängen och
yttrade sin beundran för kvinnans insats i
Förenta staterna, vilkas finansiella storhet
berodde på, så ansåg han, att damernas
räkningar voro så enorma, att herrarna voro
tvungna att ligga i. Slutligen upptäcka alla
tre bröderna Huguettes dubbel- eller rättare
trippelspel, och i fröjd och samdräkt resa
modern och sönerna till Italien. Herr Håkan
Westergrens Charles var så fylld av hyss och
upptåg och hade en så frisk cynism, att man
begrep, att fadern måtte ha varit
oemotståndlig. Herr Håkan Westergren är en
mycket god skådespelare. Jag skrev för tio år
sedan i denna tidskrift till honom en hyllning
för hans framställning av den unga trevliga
pojken i farsen »Odygdens belöning» och
siade, att han skulle bli något utmärkt, om han
kunde spela otrevliga herrar lika bra. Han
har i en följd av på ett lysande sätt givna
roller visat sig kunna förkroppsliga också
lymlar. 1 Charles gav han en förening av
båda sorterna, och hans sympatiska lymmel
var fulländad. Herr Semmy Friedmanns unge
finansman med sin förnumstiga välvishet var
i hög grad skrattretande. I Pierre slog
känslan ned litet allvarligare, och den älskvärda
ynglingatypen spelade fiol så bra, att man
förstod, att det lilla eleganta stycket Huguette
ej ville släppa honom heller.
Lustspelets äkta parisiska ton och även dess
originalitet gör, att man begriper, att det i
Paris spelades ett helt år i sträck, d. v. s.
om herrarna där spelade lika bra som på
Dramatiska teatern. Damerna hade knappast
några roller, men Margit Manstad i sin
lättsinniga indolens tilltalade också andra än
herrarna Erland, och Renée Björling fick i
sista akten fram några rörande tonfall av
bekymmer, då sonen litet ofinkänsligt
vidrörde frågan, varifrån han kunde ha ärvt sina
dispositioner. En av damerna var en gäst
på slottet Doris Grey—Signe Enwall, som
ej hade mycket att säga men som här var så
tilltalande för ett manfolk, att man troligen
utsett henne för att med henne i parken »lösa
livsgåtorna».
Hur skall en fars vara? Kärlek skall
förekomma men betoningen avgjort ligga på sista
stavelsen. Utvecklingen skall gå fort men inte
för fort. Uppränningen skall vara icke alldeles
otrolig. Stycket kan vara något ytligt. Dessa
egenskaper finnas i det ovanberörda
lustspelet, och jag håller tre mot ett, att »Tre och
en» är en trevlig fars.
Det finnes något som heter »att taga sitt
förnuft tillfånga under trons lydno». Det
gäller ibland också farser. En något
tvivelaktig affärsman, direktör Martin
Winkler—hèrr Carl-Gunnar Wingård, spelad
med en alldeles härlig komisk verve, har bett
sin fagra goda dotter Anne-Käthi—fru Alice
Eklund att hon för att hjälpa upp hans
affärer skulle anta ett giftermålsanbud från
Leopold-Wilhelm, arvprins av
Meerenburg-Weiningen. Men det visar sig genast,
alldeles omedelbart efter vigseln får man
hoppas och tro, att bemälde furste var en
bedragare och alis ingen furste. Hur var det
möjligt, att han då kunde få ut lysning? Vid
ett dylikt prinsbröllop infinna sig väl ej bara
hans furstliga fränder och bekanta utan en
hel del andra, som kunde upptäckt misstaget
i »Die Woche». Men då hade herr Franz
Arnold icke kunnat skriva Celebert bröllop.
Den rätte Leopold-Wilhelm—herr Ernst Ek-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
