Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
s. k. älskare, som hon nu tvungit till att
använda både monokel och vita damasker, och
som är nödgad att kalla hennes ovett
nervkriser. Men Ginevra, som hon nu heter,
tvingas högre och högre, och stycket slutar med
ett perspektiv mot en middag, där en
minister troligen kommer att intressera sig för
henne. Hon får kanske säga sitt avgörande
ord om Frankrikes öden. Hennes urringning
i sista akten var av ny art. Det är ej så lätt
att hitta på något nytt, då det gäller den
intressanta toalettdetalj, som »på svenska»
kallas décolletage och som i minst sjuhundra
år — jag räknar icke med det fullkomliga
blottande av brösten, som man vid stor
toalett använde 1,400 år f. Kr. i den kretensiska
kulturen —■ intresserat genom att bli än
grundare, än djupare, genom att förekomma än
fram, än bak. Ginevra hade här underifrån,
kanske den mest krävande formen, blottat
det som Höga visan kallat »tu unga
råtvil-lingar, som bland rosor i bet gå». Fruktan
eller hoppet om att bemälda råtvillingar skulle
skutta över stängslet har här ändrats till att
de skulle krypa under staketet. Den
frikostigaste urringning under det sista
årtusendet torde ha förekommit omkring 1805,
såsom man kan se på Chinards byst av
Josephine, där den traditionella
maximalgränsen för urringningen: 49 procent ersatts med
52 procent. Men redan under 1200-talet
berömmer »Le roman de la rose» damernas sätt
att blotta både bröst och rygg, en fot på
vardera sidan, som man sade. Allt går i alla
fall icke framåt; somt går fram och tillbaka.
Var Zarah Leander litet för bråkig i första
akten, så var hon i stället både skön och
stilfull i den sista, och hennes intelligente lärare
— jag talar då både om greven och om den
som spelade honom — var kostligt maskerad
och hade konsekvent genomfört rollen. Han
var nästan luguber i sitt lärarnit.
I vår tid med dess särskilt i Tyskland
nyvaknade religiösa intresse ställer man till
ledaren av det dansande sällskap, som i slutet
av maj uppträdde på Operan, Margaretas
ord till Faust: Vad har ni, herr balettmästare
Kurt Jooss, egentligen för religion? Blotar ni
till Wotan, förkastar ni hela Gamla och en
stor del av Nya testamentet, säger ni som
de rättrogna: Alla folk ha sin
nationalgud, och den tyskes profet är Adolf Hitler,
eller anser ni att Jehova inskränkt sig till att
bara skriva ett testamente, det Gamla ?
Lyckligtvis hittar man den Joosska
trosbekännelsen i programmet, där den första
artikeln lyder: Credo: »Vi tro på dansen som
en oavhängig scenkonst, vilkens mening ej
kan tolkas med ord men som talar genom
plastiska rörelser.» Nu är väl dansen för
många män och kvinnor i Europa liksom
även i U. S. A. tillbedd som den egentliga
livsmakten. De vanetroende omfatta jazzen,
de frälsta shimmyn och rumban, och ej minst
visa de i den senare dansen ett heligt allvar.
Men skämt åsido, rytmiska rörelser
funnos i urtiden. De voro uttryck för religiösa
känslor. Man har dansat för
fruktbarhetsgudarna och uttryckt sinnlighetens fullhet, man
har dansat för krigsguden — det gjorde det
Joosska sällskapet, låt vara i pacifistisk anda.
Konung David dansade inför arken på så
expressivt sätt, att hans konungsfödda gemål
Michal kände sig sittlich entrüstet och kom
med kanske det enda yttrande av ironi, som
finnes i hela bibeln.
Det var emellertid en verklig behållning
man fick av de pantomimiska danser, som
dansprofeten Jooss och hans sällskap bjödo på.
Han hade stiliserat och komponerat och gett
oss uttrycksfulla, ofta sköna åtbörder, som
ville och kunde säga något. I »Storstaden»
fick man intrycket av gatans hets och rytm,
av det eviga förbi, förbi, vidare, vidare, och
man behövde ej ens läsa programmets
personförteckning : den unga flickan, den enkle
unge mannen, den elegante herrn, för att
förstå vad det gällde. Största skönhetsintrycket
och mycket av elegant lustighet gav »En bal
i gamla Wien». Det var en valssymfoni i vitt
och blått, men i Hofburg, det mest
exklusiva ställe i hela världen, kan den icke ha
försiggått, ty där fick väl knappast en
dansmästare vara med och till på köpet inta
främsta platsen. För mig var dansmästaren
herr Bergeest den egentliga individuella
upplevelsen. Eljes var det visst det kollektiva man
ville skulle understrykas, och divaväsendet
var helt avlyst. Man hade gått så långt, att
skönheter uteslutits så gott som helt och
hållet. Det var kanske ett etiskt drag detta, att
blott använda fula flickor. Dansmästaren—
Karl Bergeest med sin österrikiska
skägganläggning utvecklade emellertid en så
stor-formad gratie och uppträdde med en sådan
auktoritet i rörelserna, att han tycktes vilja
med sina åtbörder liksom styrka, stödja och
stadfästa hela dubbelmonarkien. Denna
välvilliga avsikt tyckes dock ej ha räckt, ty
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
