Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stock hol vi ska konserter
symfoni, som tillvunnit sig högsta röstetalet.
Så inleddes och avslutades spelåret,
bokstavligen cykliskt, med samma symfoni av den
under mellantiden med sina övriga symfonier,
sina pianokonserter, violinkonserten och några
mindre körverk företrädde mästaren. Från
detta fortsatta firande av Brahms-jubileet
äro några solistprestationer att framhålla:
Olof Wibergh, vår konsertsäkraste pianist,
som med framgång brottades med den
särskilt i första satsen ungdomligt obändiga
första pianokonserten, Vladimir Horowitz,
som i den andra förnj^ade sin förra säsongen
vunna lysande pianistsuccés, samt Emil
Telmånyi, ett från föregående besök välkänt
namn, i violinkonserten.
Apropå den omtalade sista konserten
kunde det kanske en annan gång tänkas, att
abonnenterna fingo välja just bland de
nyheter som framförts under spelåret; åtminstone
delvis skulle därigenom det framställda
önskemålet om repriser uppfyllas. I det följande
skall jag några gånger tillåta mig funderingar
över vad en sådan önskelista i våras kunde ha
upptagit.
Knappast skulle på en sådan ha återfunnits
Schönbergs Pelléas och Mélisande, som den
på experimenterande musik specialiserade
gästdirigenten Hermann Scherchen
bekantgjorde oss med. Det räcker med att en gång
ha hort denna till Maeterlincks drama anslutna
symfoniska dikt, som i likhet med
komponistens omedelbart föregående stråksextett
Verklärte Nacht (även känd i bearbetning för
stråkorkester) ännu fullföljer och ej sällan
till kvidande monotoni stegrar den wagnerska
Tristankromatiken. Vid en analys må
mycken kombinatorisk kontrapunktik avslöja sig,
men denna blir alltför ofta verkningslös på
grund av den fullständiga saknaden av
pregnant rytmik. Vad som främst ryckte upp ur
ett ibland svårundvikligt letargiskt lyssnande
voro några kakofont atonala förebud till den
senare Schönberg: kvartackordik och
helton-följder, som — nya vid tiden för
komponerandet av detta verk — t. ex. kunde bidra att
ge kusligt illustrativ styrka åt den symfoniskt
skildrade scenen i slottskällaren.
Åtminstone rytmiskt uppfinningsrik är
Béla Bartok i sin andra pianokonsert, som
dock svårligen heller skulle kunnat vinna på
ett genast förnyat åhörande. Om med
modernistisk konst särskilt menas modern sådan
vars värde ännu är problematiskt, måste
denna konsert, i likhet med flertalet här
förut hörda kompositioner av den
namnkunnige ungraren, i hög grad göra skäl för sagda
epitet. »Allegro barbaro», titeln på ett
pianostycke som tidigt gjorde hans namn bekant,
kunde stå som överskrift också över
pianokonsertens yttersatser. Men det är en kanske
ej atonalt men polytonalt och polyrytmiskt
komplicerad primitivitet som här stormar
fram i en tematiskt tämligen enahanda, ofta
larmande tvekamp mellan piano och orkester.
I den långsamma satsen som omsluter ett
scherzo kunde man snarast tro sig höra
någon genklang av den ungerska bondemusik
som — mer kärv än den särskilt genom Liszt
bekanta zigenarmelodiken — Bartök själv
framlagt i omfattande publikationer. Här
kunde då några episoder som överraskade
genom att pianot endast ackompanjerades
av mullrande stor trumma eller pukor
framkalla bilden av en ensam vandrare som på
pustan överraskas av åskväder. Den oss för
första gången gästande Bartök, som är
pianoprofessor i Budapest, exekverade
principal-stämman i sin konsert, för vars intrikata
beskaffenhet det syntes betecknande att
komponisten själv använde noter; samspelet tycktes
emellertid ej klicka mellan honom och den
av Talich styrda orkestern. Dessutom skall
erinras om att professor Bartök i
Borgarskolan höll ett föredrag om folkmusikens
inflytande på nutida högre konstmusik.
Något över huvud utmärkande för den
nutida musik som kallar sig »nyklassisk»,
»konstruktiv», »saklig» etc. är förhärskandet av
det rytmiska elementet och den s. k. motoriska
energin. Några av denna riktnings övriga
förgrundsfigurer, Arthur Honegger och Paul
Hindemith, ha åter varit representerade.
Signifikativt nog har den förstnämnde
försett en serie orkesterstycken med undertiteln
»mouvement symphonique», där
»mouve-ment», som enligt fransk musikterminologi
har den speciella betydelsen av »sats» i ett
cykliskt verk, är att ordagrant översätta
med »rörelse». Liksom den med samma
undertitel försedda lokomotivskildringen »Pacific
231» hade »mouvement symphonique nr 3»
att bjuda på en myckenhet »mekaniskt
pulserande» rytmik — för att citera ett i
programnotiserna använt uttryck —, men
här märktes åtminstone ansatser till
kontrasterande, växelvis rörlig och sångbar
tematik. Formellt förbryllande tedde sig den
ensatsiga kompositionens sammansättning av
ett allegro marcato och ett adagio.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
