Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stock hol vi ska konserter
festspel på Stockholms-utställningen 1930,
dels två sånger med orkester, kallade Ångest
och Woher—Wohin. Dessa senare utmärktes
av dramatiskt patos och av en expressivt
deklamatorisk sångstämma, som dock — trots
att solisten hette Joel Berglund — hade svårt
att göra sig hörd genom den helst för fullt
arbetande orkestern. I nu nämnda avseende
var samme sångare gynnsammare ställd i
»Psalm 22» av en annan till börden judisk
tonsättare, den hos oss även genom sin
präktiga, nu repriserade Concerto grosso bekante
Ernest Bloch, som med sitt nya opus eljes
kunde karakteriseras med liknande epitet som
de för Pergament-sångerna använda.
Ännu en av Davids psalmer har i en gammal
ungersk omdiktning gett upphov till Zoltån
Kodålys »Psalmus hungaricus», vilket för
tenorsolo, kör och orkester komponerade verk
kan betecknas som en av spelårets mer
betydande nyheter. Framför sin. landsman
Bartök och framför så mycken rättroget
nyklassisk musik har Kodåly, åtminstone i
nämnda verk, det företrädet att han också
ger uttrycksmusik. Med ali modernitet i
harmonik och sin i motiviskt avseende delvis
liturgiskt arkaiserande hållning gjorde denna
tematiskt fast uppbyggda tonsättning av 55:e
psalmen en omedelbart monumental verkan.
Den gjorde det tack vare det emotionella
uttrycket för den israelitiske konungens
klagan, som genom körens medverkan successivt
växte till ett helt folks; elementärt effektfull
stegring åstadkoms genom det ordlösa
stönande varmed de vokaliserande
kvinnorösterna beledsagade solisten innan hela kören
instämde med denne. Starkt uttryck gavs
också åt en till sist tillkämpad förtröstan.
Musikaliska sällskapets numera till
Konsertföreningen knutna kör hade en uppgift som i
fråga om tonträffning ställde rent
instrumentala fordringar, men både i detta och övriga
avseenden presterades ett fullödigt utförande
under Hilding Rosenberg, som också hade
lycklig hand med Larssons samma kväll
spelade verk. I solopartiet hördes den dramatiskt
sjungande norske tenoren Erling Krogh.
Kodåly, Sjostakovitj, Frumerie, Larsson
(och kanske Debussy med sin Iberia-svit, vars
enligt kritiken mycket lyckade framförande
under Talich jag ej åhörde) — dessa namn
borde haft särskilt berättigade utsikter att
vinna plats på ett bland nyheter utvalt
program. Om man även begärt omspelning av
Wilhelm Peterson-Bergers femte symfoni,
Solitudo, hade det ej minst varit motiverat
av en önskan att höra den under en verklig
dirigent: att tonsättaren själv ej kan kallas för
en sådan, är nogsamt bekant från tidigare
tillfällen och bekräftades nu åter. Med en
mindre åt sig själv överlämnad och
övervägande på rutin spelande orkester hade
exempelvis en del partier i scherzot och finalen,
vilka nu exekverades i metronomiskt stelt
tempo, kanske ej alis klingat trivialt. I
samtliga satser hördes dock den både
folkmusika-liskt och personligt lyriska tonen hos den
komponist som skrivit ej blott Frösöblomster
utan också Arnljot och Lapplandssymfonien.
Adagiot med sina f j ärr klanger från vildmark
och ödevidd vill särskilt kvarstanna i minnet.
Mest av symfonisk resning och fördjupning
äger första satsen, av komponisten själv
betecknad som den egentliga
»ensamhetssången»; dess genomföringsdel arbetade väl
ändå ej blott, såsom det i den av tonsättaren
själv stiliserade programnotisen uppgavs, med
särskilda nya motiv, utan också och ej minst
med expositionens båda temata, som annars
ej kunnat kallas för huvudtemata. Efter en i
åtskilliga andra nyheter hörd krystad
modernitet kändes det ändå välgörande med ett
verk som åtminstone ej talade med tungor
eller i rebusar.
Svensk tonkonst har företrätts med ännu
några nyheter, Alexanderssons Konsertstycke
för valthorn, exekverat av Axel Malm, några
förut med pianoackompanjemang hörda sånger
av Olallo Morales och melodrammusik till
En spelmans jordafärd, vilken ofta tonsatta
Dan Anderssondikt nu lockat Josef Jonsson.
Bland repriserad svensk musik ha varit
symfoniska verk av Atterberg, Rangström,
Lindberg, Berg och Wilhelmi, kantater av
Atterberg och Lindberg samt flera
violinkonserter med bästa inhemska krafter såsom
solister. Förglömmas må ej heller det efter
lång mellantid förnyade framförandet av
Berwalds Symphonie capricieuse.
Bland äldre musik som presenterats i ny
dräkt äro orgelstycken av Frescobaldi, vilkas
högtidligt arkaiska tjusning framhävdes i
den av F. G. Ghedini verkställda
instrumenteringen, samt två av Bachs — nu delvis
omgrupperade — franska pianosviter. Medan
Eugene Goossens orkestrering av den ena
sviten föreföll både konventionell och
överflödig, hade Honegger gått mer originellt till
väga. Genom olika instrumentkombinationer
lyckades han, onekligen i analogi med Bachs
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
