Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De nationella dragen i den flamländska konsten. Av Leo van Puyvelde. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - De gamla. Av Stefan Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo van Ptiyvelde
bete, ekonomisk kamp, ett energiskt
värnande om sitt tillkämpade välstånd, en
länge efterlängtad frihet, mödosamt
erövrad och bistert försvarad.
På fjortonhundratalet var det
flamländska folket, sålunda utformat,
tillräckligt kraftigt för att i sig upptaga
främmande element. Vad betyder det om dess
konstnärer icke äro föddda just i Flan-
dern? De hade kommit dit för att taga
del i flamländarnas gemensamma liv.
Detta liv besegrade dem. Detta liv satte
sin stämpel på dem. Och de som kommit
från andra håll, liksom de vilka voro
födda där, blevo delaktiga av Flanderns
anda och kunde giva ett ursprungligt
plastiskt uttryck för den flamländska
folksjälen.
DE GAMLA
Av STEFAN JOHANSSON
i.
Ålderns dagar äro grå och tunga,
ålderns år äro sorgens år.
skymd är solen, inga fåglar sjunga,
och i hjärtat doftar icke mer dess vår.
Så jag drömmer, när jag ser de gamla.
En gång jag står böjd och bruten ock,
kraftlöst svaga skrumpna händer famla,
släckt är glöden under tyngda ögonlock.
II.
Och likväl glansen i ditt vita hår,
du, som ditt öde byggt och bördan bar,
för mig i ren och mognad blomning får
ett högre sken än själva vårens skönhet har.
Gudomligt är att vårens plantor gro,
att skönt och rikt är allt vart ögat ser,
men ljuv för hjärtats jäktan blir den ro,
som en gång höstens djupa rena svalka ger.
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
