Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marcel Proust
av en åkomma som då var föga studerad
och en gåta för läkarna, nämligen höfeber,
lämnade honom aldrig helt och utestängde
honom från umgänge med naturen. En
blomma i rummet kunde orsaka långvariga,
förlamande astmaanfall och en utflykt på
landet tvinga till flera dagars isolering i den
igenbommade kammaren. Hans skolgång
avbröts av långa perioder av frånvaro, vilket
dock icke hindrade, att han alltjämt var
nummer ett i klassen. Prousts ständigt
oberäkneliga hälsa avstängde honom från en
vanlig borgerlig levnadsbana, och efter
funderingar på juridisk karriär resignerade han
fullständigt och ägnade sig helt och hållet
åt sina estetiska och sällskapliga intressen.
Sin hälsa skötte han på ett sätt som
ingalunda hedrade sonen till en professor i
hygien. Luften i hans rum var tjock av röken
från antiastmatiska pulver, han använde till
övermått nervstärkande och stimulerande
mediciner, och han gjorde natten till dag.
Natten var nämligen hans bästa tid på dygnet,
då släppte trycket över bröstet, då löpte hans
tankar lätt och fritt, och då florerade
salongslivet, som var hans allt uppslukande
passion.
För den ytlige betraktaren var han en
fullfjädrad socitetssnobb, konventionell ända till
narraktighet. Men hans halsduk, väld med
pinsam noggrannhet, var alltid slarvigt
knuten, och det kunde hända, att det fattades en
knapp i hans redingote. Det var inte de
mondäna förströelserna som lockade honom, det
var de människor som rörde sig i
salongerna, på teatrarna, i Boulogneskogen. Han
försummade aldrig en middagsbjudning, men
innan han gick, åt han sig mätt hemma, för
att inte maten skulle hindra honom att se och
höra, att tala och framför allt fråga. Han
var besatt av en okuvlig vetgirighet.
Varför hade värdinnan placerat greve X. vid
sidan av madame Y ? Varför bar den store
målaren en gardenia i knapphålet i stället
för den vanliga nejlikan? Vad menade
markisinnan Z. med sin blick åt sidan, när
baronen bugade sig för henne ?
Han ville veta allt och led av att inte
kunna deltaga i alla samtal på en gång. Han
uppfångade glimtar och fragment till höger
och vänster, samtidigt som hans egen tunga
löpte, och hans spända fantasi arbetade
hektiskt, sprängfull av intryck, gissningar och
kombinationer. På hemvägen måste han ha
en vän i sällskap, han åker med till vännens
port, men droskan får vänta, tills man
pratat slut, vilket emellertid tar så lång tid, att
vännen i sin tur måste åka med till Prousts
port, där proceduren kanske upprepas ännu
en gång —- till stor belåtenhet för kusken,
som får tredubbel betalning. Proust var
ytterligt rädd för att stöta — särskilt tjänare
och underordnade —- och han var en
förmögen man.
Och när han omsider kom upp i sin
våning, var det ännu inte slut. Innan han fått
tända sina rökgubbar och ta sitt
sömnpulver, måste han gå igenom aftonens intryck,
tolka dem och klassificera dem och
eventuellt kasta ned anteckningar för kommande
behov. Och när han äntligen drar på sig sin
väl uppvärmda nattdräkt av tjockt stickylle,
dagas det på boulevarden bakom de
hermetiskt slutna gardinerna. En sådan livsföring
var naturligtvis den sämsta möjliga för hans
klena konstitution, men hans medfödda
älskvärdhet ej mindre än hans osläckliga törst
efter människokunskap — en högre dignitet
av skvallerlust! —• hindrade honom att säga
nej. Och han var seg och höll ut.
Detta liv började han redan som
halvvuxen pojke, då han var förklarad gunstling
hos kompositören Bizets änka och hade sin
stående plats på en plyschpuff vid -hennes stol.
Hans lillgamla infall väckte jubel, och alla
tävlade om att skämma bort honom. På detta
sätt blev han aldrig riktigt fullvuxen, och
hans produktion, utmärkt av den skarpaste
iakttagelseförmåga och det mjukaste handlag
i förening, bevarar alltigenom ett drag av
naivitet. Hans värld blev trång och exklusiv,
men vad den förlorade i vidd, vann den i
psykologisk fördjupning. Hans porträtt äro
levande och genomarbetade som ingen annan
författares.
Liksom hans väg till författarskapet avvek
från den normala, så dröjde det också, innan
han blev upptäckt och erkänd av sin
litterära samtid. Ingen kunde få för sig, att
denne fjantige salongshjälte var annat än en
ytlig dilettant, helst som han en lång tid
försåg Le Figaro med societetsreportage, ett
göra under den konstnärliga ambitionens
värdighet. Han saknade dock icke litterära
faddrar, och till hans första bok Les plaisirs et
les jours (1896) hade ingen mindre än
Anatole France skrivit ett företal. Detta graciösa
ungdomsverk hade emellertid ej den tyngd
och det allvar i fakturen, att det kunde taga
vederbörande ur deras villfarelse, helst som
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
