Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H u g o Swensson
Boileaus klassiska krav på le vrai, men han
gör det icke genom att såsom dennes samtida
använda omfattande och allmänna uttryck,
som sätta tydlighet och precision i fara, utan
genom att tålmodigt leta sig fram till det
för oss människor innerst gemensamma, som
gör våra handlingar omedelbart begripliga
utan förståndsmässiga förklaringar. Därför
lever läsaren om sitt eget liv i hans verk,
återfinner le temps perdu.
Proust upptäcker — vilket kanske några
av oss andra också ha gjort — att den
spontana återerinring, som framkallas av dylika
oförberedda sinnesintryck, innehåller något
bländande, något omedelbart slående och
övertygande, som det osäkra och trevande
»vakna» minnet ej har. Detta senare är dessutom
alltid fragmentariskt, luckor gapa här och
var, som ej ens med målmedveten
koncentration kunna fyllas, medan den spontana bilden
alltid är eller förnimmes som fullständig,
myllrande av detaljer, alla lika klart
framträdande. Tyvärr är den i stället så
kortvarig, att medvetandet i regel ej hinner
inregistrera och bevara den för kommande
behov. Men efter sin snabba flykt
kvarläm-nar den en känsla av något viktigt som
försummats, en lyckomöjlighet som aldrig
kommer åter.
För Proust äro dessa dagdrömmar — så
skulle den nya psykologien kalla dem — vida
betydelsefullare än det vakna livet, vida
ali-mängiltigare och vida sannare. Därav
kommer den intensiva lyckokänsla, som åtföljer
dem, och som av livets företeelser endast
kärleken kan ge maken till. Men kärleken
— eller man borde på svenska hellre säga
förälskelsen, ty det är egentligen denna fas
i känsloförloppet som Proust behandlar —
är heller inte annat än en dagdröm, ur
vilken vi förr eller senare vakna upp, men
under vilken våra förnimmelser skärpts och
förfinats långt utöver det vardagliga.
Detta är en rent romantisk tankegång, och
man hör Atterboms berömda strof: O !
gå-ves det en trolldom — ringa i sina öron.
Men Proust är icke för intet uppvuxen i den
franska naturalismens jubeltid, och hur
övertygande han än bevisar dess absoluta
oduglighet som konstteori, ha dess principer i en
omtydd form gått honom i blodet. Hans
dagdrömmar äro sålunda ingen luftig lek med
fantasifigurer, »vingelfotade för jorden»,
utan dessa röra sig som högst reella personer,
placerade i en mycket påtaglig omgivning.
Hans verk har t. o. m. stämplats som
nyckelroman, och man har utpekat förebilderna
till exempelvis baron de Charlus och Odette
de Crécy, vilkas liv skildras i minutiös
biografisk form. Men i Le temps retrouvé
tillbakavisar han kategoriskt varje tanke på en
sådan uppfattning, i det han på ett ställe
säger: »I denna bok (han menar hela
verket), där det inte finns en enda handling
som icke är uppfunnen, där det inte finns
en enda person ’med nyckel’, där allt är
uttänkt av mig i och för min demonstration
–-» o. s. v.
En sak är, att Proust var en outtröttlig
utforskare och utfrågare av människor och
t. o. m. enligt högt föredöme gjorde
anteckningar, en annan sak är det bruk han gjorde
av detta råmaterial. Utan tvivel var det
ursprungligen hans avsikt att begagna Zolas
metod, men när han börjar skriva, finner
han, att just den innebär en förfalskning av
verkligheten, eller rättare sagt ett
hopljugande av en verklighet, som inte existerar.
Ty det enda verkliga är subjektet.
Objektet blir föremål för olika omdömen av skilda
personer och av samma person vid skilda
tillfällen. Den i kärlek bedragne ser allt,
sig själv inbegripen, med andra ögon, än
han gjorde som lyckligt förälskad. Allt
befinner sig i ett heraklitiskt flytande eller för
att tala med en modernare filosof, Bergson,
undergår en evolution créatrice.
Vetenskapsmannen har naturligtvis rätt
att söka utforska den sanning som han tror
på, men den flyr ständigt undan honom, ty
den finns inte. Det sanna är de bilder vi
se med vår inre syn, och diktaren skiljer
sig från vardagsmänniskan endast genom
kraften, klarheten och detaljrikedomen i sina
visioner.1 Men liksom en målare inte kan
måla en bild av t. ex. en kyrka utan att hava
sett och med konstnärlig kärlek omfattat
många kyrkor, likaså kan en författare inte
ge liv åt en karaktär utan att ha studerat
många människor. Men han skapar varken
genom att fotografera eller genom att
sammansätta bitar från skilda håll, utan han
undfår helheten på en gång och fullständig.
Denna konstteori har som synes mycket
gemensamt med flera litteraturhistoriskt
givna, vilka uppgå i den som i en högre enhet,
och den har liksom romantikens en bakgrund
av mystik, som knappast något psykologiskt
1 »Konst är vision.» Benedetto Croce.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
