Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H ti g o Swensson
doxer. Man beskyddar konst och vetenskap,
ty det hör till, men utan att begripa
någondera, och därav kunna de besynnerligaste
situationer uppkomma, ty lycksökare med
social ambition trängas i trapporna. Och
samtidigt uppluckras jordmånen genom
mesallianser, som åstadkomma, att högst borgerliga
personager ibland döljas under namnens och
titlarnas camouflage. Den simpla madame
Verdurin, som börjar som ledarinna för en
halvt bohemisk klick av intellektuella, slutar
tack vare ett par klokt ingångna äktenskap
som en Guermantes, men ack, hur olik den
gamla hertiginnan!
Med vemod bevittnar Proust det gradvisa
sönderfallandet av den stolta byggnad, som
väckt hans barndoms dyrkan och undran. En
helt annan typ är M. de Norpois, en
diplomat av gamla skolan, som håller sig
flytande även under ändrade förhållanden. I
honom har Proust målat ett porträtt av
konjunkturmannen, fyllt av en hos franska
författare sällsynt humor. Även han imponerar
till en början genom den pondus och min av
invigd, med vilken han uttalar sig vid
familjen Prousts middagsbord, där han är en ärad
gäst, men undan för undan befinnes hans
visdom vara av banalaste slag och fullkomligt
betydelselös. En annan kärleksfullt tecknad
figur är den gamla trotjänarinnan
Marguerite med sina dråpliga och snusförnuftiga
felsägningar, sin hundlika trofasthet mot hus-
bondfolket och sin lilla viktighet mot
utomstående.
Så fortgår skildringen på bred front,
typer och grupper analyseras och släppas för
att längre fram tagas upp igen i nya
situationer, som markera den glidande
förändringen. Och han drar sig inte för att ingående
behandla även den skarpast avgränsade
gruppen av alla, les invertis. Han gör det
med sin allt behärskande vetgirighet, utan
spår av sensation eller pikanteri. Men de
erbjuda samma möjlighet till fördjupat
själsstudium som det renodlade fallet för läkaren,
och i den psykologisk-demografiska revy,
som A la recherche du temps perdu utgör,
kräva de enligt författarens mening sin plats.
Tavlor kunna vara målade på två sätt,
antingen så, att de, sedda på avstånd, ge ett
helhetsintryck av ljus och färg men på nära
håll förefalla meningslösa, eller så, att de
inbjuda till en närsynt granskning, som
uppenbarar detaljernas rikedom och skiftning,
medan det hela har föga att säga åskådaren.
Endast de största målarsnillena, en
Rembrandt, en Velasquez, tåla bägge dessa
betraktelsesätt.
Men till deras kategori hör Marcel Proust.
Hans subtila analyser samla sig utefter klara
linjer till en väldig syntes av ett
samhällstillstånd, sett inifrån, tidsbetonad men på
samma gång universell till sin giltighet,
såsom det tillkommer en stor konstnärs verk.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
