Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pindaros från Paumanok. Av Roland Fridholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland F r i d h o lm
åt det väsenlösa. »La poésie puré» är en dröm
om att ösa månsken på buteljer.
Den mystiska upplevelsen pockar på
uttryck, men den kan inte erfaras annat än som
återupplevelse. Mystikern blir förkunnare, när
han gripits som djupast. »Speech is the twin
of my vision», säger Whitman. Han vänder
sig förtroligt till sin åhörare. Du, just du, är
min innerlige vän. Det är dig jag talar till.
Han försmår inga knep, när det gäller att
suggerera över sin egen förnimmelse på
åhöraren. Han liknar en av dessa amerikanska
väckelsepredikanter, som vinna själar lika
mycket genom sin förbluffande rörlighet i
predikstolen som genom sitt vädjande tal. De
oändliga ramsorna av bilder och ord i hans
tidigare dikter — »litaniorna» eller
»katalogerna», som de kallats — kunna stundom
verka lika fascinerande som jonglörens lek
med ett dussin porslinstallrikar eller som
trollkonsten att svepa ut en kortlek i luften i en
bågnande rad, utan att något kort faller ur.
Sällan faller en bild eller ett ord ur
sammanhanget. Associationerna strömma otyglade
och skiftande som i en dröm, men också med
drömmens underfundiga sammanhang, tills
skalden liksom vaknar upp och halvt
motvilligt hejdar sig och stundom till slut med ett
grepp ur bildströmmen bärgar in det
väsentliga av vad han som på måfå strött ut. Detta
är surrealism långt före surrealismen. Men
det påminner också om väckelsepredikantens
ingivelser. Whitman var av gammal
kväkar-släkt och hade ofta suttit med i kväkarnas
egendomliga sammankomster, där alla sutto
tysta, tills »det inre ljuset» tändes hos någon
och ingav honom tvånget och makten att
tala.
»Speech is the twin of my vision.»
Talekonsten hade i Whitman en avundsjuk
beundrare. Själva orden som ord, men särskilt
tänkta som burna av människorösten, hade för
honom ett hemlighetsfullt sinnligt värde. Sin
dikt ville han ge det talade ordets liv. Därför
införde han också medvetet i sin dikt
språkets blodfulla underklass, som ännu inte
vunnit tillträde till det mera blekblodiga
sällskapet i den äldre diktens värld.
Avskedshälsningen »So long!» t. ex. vann genom
Whitmans förmedling burskap i det amerikanska
språket. Det var förut ett uttryck som hörde
hemma på sjömanskrogarna.
Hans diktnings bakgrund av tal var till
slut avgörande för dess frigörelse från rim
och meter. Whitman är den fria versens fa-
der, om han också haft åtskilliga föregångare.
Sin överströmmande rikedom av ingivelser
kunde han inte pressa samman i diktens
hävdvunna former. För honom gällde inte greken
Kleanthes’ ord: »Liksom vår andedräkt ger
en starkare ton, när trumpeten lett den
genom den långa kanalens förträngning och till
slut låter den strömma ut genom den vidgade
öppningen, så förhöjer den knappa form som
hör versen till skärpan av det intryck som
orden göra på oss.» Tyvärr är detta gamla
försvar för den bundna versen fortfarande
giltigt gentemot de många lärjungar till
Whitman som tro sig om att kunna tillägna sig
hans form, eller kanske snarare hans
formlöshet, utan att äga något av den ingivelsens
kraft som denna form är ett uttryck för.
Whitman är förkunnare, och hans
förkunnelses form är närmast den liturgiska prosans.
I själva verket är hans vers allt annat än
konstlös. Den är både tyglad och otyglad.
Den hade redan från början en rytm, som
knappast är prosans, och han strävade
målmedvetet och framgångsrikt att förstärka
denna rytm. Denna mästarens strävan tyckas
lärjungarna oftast sakna förståelse för, men
i dess riktning ligger förvisso vägen till en
uttrycksfullare verskonst.
Det är till slut de musikaliska kvaliteterna
i Whitmans dikter, det rytmiska svallet, det
orkestrala bruset, som avgöra deras
suggestiva makt. För bränningarna mot kusten av
hemön, Long Island eller Paumanok, som han
föredrog att kalla den på indianernas vis,
re-citerade han sina dityramber, och havet är för
honom inte bara symbolen framför alla
symboler, för livet, för kärleken, för döden, det
är också havet som böljar och svallar och
brusar i hans rytmer.
Under 1700-talet, då man i känslan av
otill-fredsställelse med sin egen tids tama
diktning så ofta siade om den »pindariska»
diktaren, skulle Whitman säkerligen ha
förnekats av dessa siare, såsom han ännu i dag
förnekas av många som drömma om en dikt
med djärvare flykt än dagens, men som äro
omottagliga för hans suggestioner. Men även
de som stå oförstående för hans förkunnelse,
måste, om de ha viljan att ge sig hän, ryckas
med av ordens mäktiga böljegång, såsom man
kan gripas av en lidelsefull predikan på ett
språk som man inte förstår. Profeten kännas
de icke vid, men skalden, skalden — Pindaros
från Paumanok.
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
