Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pindaros från Paumanok. Av Roland Fridholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland Fridholm
ligt kamratskap, alla vandrande stora
landsvägen fram mot alltid nya mål, den var inte
för honom själv. Han var inte någon stark
man, han var överhuvud inte mycket av en
man, han åtrådde ingen kvinna, och vad han
krävde av män, var mer än kamratskap. Han
var inte ens någon vandrare. Det är detta
som är hans hemlighet. Det är inte
nödvändigt att spåra upp de minnen av hans privata
tillvaro som han glömt att rödja undan, inte
heller att i skola hos Freud ha lärt sig tolka
hans drömlika dikter — hans hemlighet är
ändå tillgänglig. Han förråder den själv för
den som förstår att läsa innantill. Den
försiktighet som en frenolog en gång med hans
eget instämmande tillskrivit honom, räckte
inte till, när tvånget att bikta grep honom.
Denne man, som kunde sluta hela Kosmos
i sin famn, gick ändå omkring med en
tomhet i hjärtat, en längtan efter en vän att
älska och älskas av. Kvinnor frågade han
inte efter. Kvinnan i hans liv var modern,
såsom det brukar vara i sådana fall. Sin mor
får man inte älska, som en man skall älska
en kvinna. Men Whitman kunde inte se annat
än mödrar i kvinnorna. Det var kanske just
därför som han inte hade något ärende till
dem.
Så blev det hos män han sökte vad andra
söka hos kvinnor. Det var hans farligaste
hemlighet. Sin otillfredsställda längtan kunde
han ge uttryck för i en symbolisk dikt som
»Out of the Cradle endlessly rocking». Det
är hans egen sorg och längtan som vaggar
med vågorna i denna gripande dikt, där den
övergivna sjöfågeln klagar: »We two
to-gether no möre.» Det är enslingens sång
i den stora öknen.
Tyvärr nöjde han sig inte som Vitalis med
att sjunga om sin ensamhet. Hans dikter i
samlingen »Calamus» röja alltför väl de
böjelser som ligga bakom hans dröm om en
»City of Friends». Hans försiktighet övergav
honom här. Han måste sjunga ut någon
gång. Och i sin naivitet förstod han nog
ald-drig helt det egenartade i sin belägenhet, även
om han var på det klara med vikten av att
beslöja den. Ställd mot väggen av Symonds
fann han på, att han, fast ogift, var far till
sex barn — i sanning ett förtvivlat försök att
skingra alla tvivel på sin manlighet.
Den kärlek som aldrig fick mynna ut i
ett förhållande människa mot människa,
svämmade över och blev till en kärlek som
om-flyter allt. Och i det amerikanska inbördes-
kriget, där Whitman fick ägna sig åt
sjukvårdarens kall med en uppoffrande ömhet,
som bröt hans hälsa, fick hans kärleksdrift
en rimlig utlösning, som kanske räddade hans
själ. I Lincoln fann han ju också till slut
något av sin store »Camerado».
Whitman var på något sätt en ofullgången
människa. Hans strandlösa jagkänsla, hans
hänförelse över kroppens nakenhet, hans
tveksamma könsinriktning erinra om rent
barnsliga drag. Men det som först och sist erinrar
om barnet, det är hans undran, denna friska
ögons undran, som ser allt, det högsta som det
lägsta, i ett hemlighetsfullt ljus.
Det ofullgångna hos Whitman, som gav
hans liv något av tragik, är i själva verket
en förutsättning för hans storhet som
diktare, som människa.
Kameler och flodhästar och gorillor äro i
vissa avseenden mera fullgångna än
människan. De löpa, simma eller klättra bättre.
De ha avlägsnat sig längre från det
ursprungliga. Människan liknar mer deras foster. Är
det inte något liknande med de mest
mänskliga människorna? De stå barnet nära. Det
finns s. k. intellektualister, som stoltsera med
sin intellektualism. De ha vikit av från
mänsklighetens stora landsväg. Det är dessa
barnsligare, ursprungligare och därför
mänskligare människors uppgift att visa dem
vägen tillbaka, den enda som leder fram.
Primitivismen borde vara mänsklighetens
instinktiva skräck för avvikningar från den enda väg
som är utan slut. Men negrerna äro
knappast bättre vägvisare än kamelerna och
flodhästarna och gorillorna. Kulturen hör
människorna till, men den högsta kulturen är en
kultiverad primitivitet, en återvunnen
ursprunglighet. Den är ett rike, dit ingen
kommer, utan att han varder såsom barn.
Primitivismen är en lära för dem som
kommit för långt från det ursprungliga. Predikad
av de primitiva själva kan den verka lika
oväntat avkylande som det medhåll man får
av en vän, när man upphöjer honom till priset
av sin egen förnedring. Den primitives
pri-mitivism är lika övertygande som tjuvens
mening om äganderätten. Men den har
knappast samma charm. Den medvetna
ursprungligheten är en oskuld, som inte längre är
någon oskuld.
Det finns lärjungar till Whitman som ge
detta blandade intryck. Han ger det knappast
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
