Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strövtåg på klassiska ruinfält i nyare nordisk antiklitteratur. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strövtåg på klassiska -ruinfält
palatset i Vouni, som redan presenterats för
denna tidskrifts läsare av docenten Kjellberg
i en högintressant artikel (Ord och Bild 1933,
sid. 417).
Medan nu de stora samlade
utgrävningsberättelserna förberedas med det lugn, saken
kräver, ha de intresserade i Norden kunnat
följa forskningarna i förträffliga
framställningar. En rangplats intar professor Axel
W. Perssons svenska bok Kungagraven i
Dendra (1928). Senare har professor
Persson därtill fogat Asine, en utmärkt skildring
av hans och antikvarien Otto Frödins centrala
utgrävning av Asine i Argolis.
Det hade — åtminstone för några år sedan
— utbildat sig en nästan outrotlig mening,
att vad som skrevs på svenska om antika
ting var enbart populärskriveri, obesett om
nya uppfattningar om grekisk religion, om
nya resultat ifråga om arkeologi,
stadsbyggnadskonst och arkitekturhistoria insmugit sig
däri, innan de fått luft under vingarna genom
en översättning till utländskt språk. Att en
syntetisk historisk framställning är någon
sorts »populariseringslitteratur» synes på
många håll vara självklart — en verkligt
nedslående uppfattning för alla i Norden, som
intressera sig för den gamla och stora
vetenskapsgren, som heter antikens historia. Ty
de kunna aldrig hoppas att få på nordiskt
språk utgiva större historiska
framställningar med noter och full vetenskaplig apparat.
För dem innebär en uppfattning som den
nyssnämnda, att blott deras på främmande
språk tryckta specialstudier tagas på fullt
allvar. — Än värre är det, om rester av
detalj bevisningens tyngd dröja i något hörn.
Då är boken svårläst och tung. Varken dess
eventuella nya vetenskapliga idéer eller den
lärdom, den eljes meddelar, synes då ha något
som helst hopp att få verka och leva i
tankeutbytet i vår bildade värld. En av den
produktiva vetenskapens viktiga arbetsformer,
syntesens, syntes verkligen en tid ganska
hotad hos oss genom denna depreciering. Och
än mer; i längden skulle den ha kommit att
återverka på våra sammanfattande
framställningars karaktär, avskräckt självständiga
forskare på området ifrån dem och lämnat
uppgiften åt andrahands kännare eller
Samm-lung Göschen-volymer och utländska forskare.
Ej minst genom professor M. P:n Nilssons,
Frederik Poulsens och senast Johnny
Roos-vals föredöme ha vi emellertid nu på våra
nordiska språk en rätt stor antiklitteratur av
vetenskapligt självständig art men med
populär hållning. Detta är en position att
försvara, en uppgift och ett ansvar för envar
av oss, som idkar klassiska studier i våra
länder. Hos oss med vårt begränsade
språkområde är den självständiga, allmänna
framställningen, som till exempel nu i Roosvals
Fornkristen konst, på ett område som det
klassiska den naturligaste, mest otvungna
formen att vinna kontakt med idkare av andra
vetenskapsgrenar i Norden. Det är ej blott
popularisering, det är även befruktande inhemskt
meningsutbyte, det gäller. Vi kunna ej mista
detta efter min mening väsentliga moment i
vårt vetenskapliga språks liv och vår
klassiska forsknings fria samverkan med andra
vetenskapsmän. Vi böra å den ena sidan
kräva respekt för det vetenskapliga gods,
allmänna framställningar innehålla, och å den
andra sidan hålla kravet på självständighet
och fördjupad »antik inlevelse» (som
Zilliacus säger på ett ställe i sin härliga bok »Lans
och lyra») högt, när vi begagna oss av
de möjligheter, som en vidare publiks
intresse erbjuder.
När det gäller professor Axel W. Perssons
böcker om Dendra och Asine eller docenten
Einar Gjerstads Sekler och dagar, är det
verkligen ej blott en värdefull och nöjsam,
ställvis verkligt medryckande rolig läsning
för en större allmänhet man hälsar — om
man gör sig besvär att vara rättvis. Man
läser dem även för det vetenskapliga utbytets
skull. Det är ju en utomordentlig förmån att
före alla andra av våra egna forskare få
kännedom om deras fynd och insättas i
deras problem vid bearbetningen. För många
forskare på närgränsande områden förbli
böcker som professor Perssons av värde, även
sedan specialisterna fått de slutgiltiga,
ingående publikationerna. På samma sätt som vi
haft tillfälle att på eget språk följa
professor Martin P :n Nilssons storartade
religionshistoriska och historiska forskningar genom
svenska förelöpare, så få vi även här vara
med om de svenska grävningarna och
bearbetningen av fynden. Detta samband mellan
svensk speciell forskning i sitt skeende och
breda vetenskapliga och andra kretsar i
Norden synes mig ovärderligt — för båda
parterna. Klart måste emellertid utsägas för att
undvika för arbetet vådliga missförstånd, att
ett arbete som professor Perssons Asine är
en utpräglat populär skrift. I ytterst lätt
skrivna kapitel får läsaren höra om Asines
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
