Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strövtåg på klassiska ruinfält i nyare nordisk antiklitteratur. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
ska svårtydda monument. Det är emellertid
en tillfredsställelse för recensenten att i
L’Oranges i övrigt utmärkta skildring också
kunna och böra påpeka fyndiga
vetenskapliga uppslag. Hans sammanställning av
omfattningsarkitekturen kring Cæsars forum och
den arkitekturbild, som vi ha på en av
relieferna på Konstantins triumfbåge, är
ypperlig — man jämföre till exempel den
förträffliga avbildningen i professor Nilssons
nämnda arbete med vår bild härovan. Klart
är dock att reliefen varken kan
framställa Cæsars forum eller något annat
prakttorg. Det rum, som den återgiver, kan även
ha varit täckt. — Ett fynd av stort värde är
även det L’Orange gjort, då han bland de
tallösa marmorfragmenten från Augustus’
forum igenkände ett såsom härrörande
sannolikast från originalet till den berömda Venus
och Mars-gruppen i Termemuseet (och
Uffi-zierna). Det stolta Augustustorgets
heliga legend var, att det byggts åt Mars
som ett segertecken över Cæsars
mördare. Mars kom åter till Venus, Cæsars
ättemoder, med mördarnas vapen och med budet
att hämnden var fulländad. Just detta
framställer den omtalade bilden: den återgiver
alltså det stycke samtidsmytologi, som
motiverade att Augustustorget och dess tempel
helgades åt Mars. Det är därför verkligt
intressant att veta, att denna bild — som
sagt troligen originalexemplaret — prytt
Augustus’ forum och givit sin form åt
romarnas föreställning om detta dramatiska möte
mellan grannarna i forumdalen, Cæsarforums
härskarinna och romarguden framför andra.
Det marmorfragment, L’Orange funnit i
Augus-tusforums samlingar, kan emellertid
naturligtvis icke härröra från templets stora
centrala gudabild. Den var bland annat av
kostbarare material, guld, förgylld brons e. d.
och hade väl även större mått. Det fragment,
L’Orange så fyndigt identifierat,
härstammar väl från en skulptur, som stod i torgets
kolonnader och där varierade gudacellans
normgivande tolkning av det stora motivet.
Vår samling av nordisk antikiitteratur
börjar bliva verkligt imponerande.
Medan docenten Valmins och magister
L’Oranges böcker utgöra en frukt — bland
många andra — av framgångsrika, vakna
och energiska studier vid de första forskar-
årens framstöt- i de klassiska länderna, möta
vi i professor M. P. Nilssons redan nämnda,
nya arbete om de arkeologiska utgrävningarna
i den klassiska södern och orienten ett verk
av en forskare mitt i en verkligt lysande
studiebana. Medgåve utrymmet en utvidgning av
den redogörelse för de senaste årens
nyförvärv, som jag velat giva med denna och
föregående artikel i Ord och Bilds löpande
årgång, borde överblicken även spänna ut över
den politiska historiens, kultur- och
litteraturhistoriens områden. Man skulle ha
värdefulla arbeten av Axel W. Persson (»Hantverk
och industri’under antiken», 1929. »Ur
antikens liv och kultur», 1927) och till exempel
professor Ernst Nachmansons lärorika och
tankeväckande bok om Nya testamentet (1931)
att hänvisa till och värdesätta. — Vi borde
i själva verket utgiva en liten systematisk
bibliografi, antikintresserade till tjänst,
såsom The Society for the Promotion of Greek
and Roman Studies gör i England. Så stor
börjar vår nordiska litteratur på området
bliva. En dylik lista borde då även omfatta
våra översättningar av klassiska författare,
en tanke som bringar i minnet verkligt stora
litterära insatser på senare år, namn som
Zilliacus, Harrie och Gullberg, och präktiga,
lättillgängliga böcker, som nu senast cand.
mag. A. Afzelius’ »Ciceros Breve i Udvalg»
(Köpenhamn 1933). — Dock, jag återgår till
min utgångspunkt, Frederik Poulsens
grekiska konsthistoria. Med realism och
friskhet spänner han de klassiska verkens
vida rymd över antikforskarnes arbete,
denna himmel som förlänar en särskild glans
åt varje klassiskt ting och sprider något av
en evig vår över markerna i Hellas och
Hesperien, ett slösande tillägg till deras egen
skönhet. Fastän Emil Zilliacus’ Lans och
lyra behandlas i ett annat sammanhang i Ord
och Bild, vore dessa överblickande ord
ofullständiga, om jag ej tillfogade: bland
tolkarne för det största i detta är Emil Zilliacus
en av våra främste. När jag läser hans sista
bok, gripes jag av samma lyckliga oro, som
när jag vandrat i Hellas, på
romarlegioner-nas vägar eller Horatius’ sabinerberg. Jag
förnimmer en längtan, ett beslut att vinna
mer tid och frihet för att läsa och läsa om
antikens stora skalder, om vilkas eviga
friskhet Zilliacus vittnar.
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
