Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskarna som kolonisatörer. Ett stycke svensk kulturhistoria. Av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton
So r lin
Peter L i n d e s t r ’o m s karta
över Nya Sverige. 1654.—1655.
karaktärsdrag och nordisk kultur
bibehållit sig ända fram till vår tid. Och vår
senare historia ger talrika vittnesbörd om
att svenskarna inte bara varit i stånd att
hävda sin självständighet gent emot
numerärt överlägsna folk utan även mäktat vidga
sitt område på deras bekostnad. Svensk
äventyrshåg, längtan ut till fjärran länder
och förmåga att finna sig tillrätta i en
främmande miljö och under svåra förhållanden
borde ju också vara egenskaper som skulle
göra svensken lämplig till kolonisatör. Det
är icke meningen att här försöka slutgiltigt
förklara ovannämnda förhållande, denna
lilla översikt antyder endast ett par orsaker
till att våra ansträngningar att vinna
fotfäste i andra delar av jordklotet misslyckats.
Närmast var det väl engelsmännens och
holländarnas framgångar med sina
handelsföretag på de exotiska länderna som
eggade svenskarna att göra de första försöken
att nå förbindelse med dessa avlägsna
länder. 1626 utfärdades sålunda på
holländaren Usselinx’ initiativ privilegier för ett
svenskt handelskompani, Söderkompaniet,
som skulle driva handel Ȍt Asiam, Africam,
Americam och Magellanicam» (Australien).
För att tillförsäkra sig om Den Högstes
bistånd i detta stora företag beslöt man
kombinera detsamma med
missionsverksamhet bland de vilda folken, som »härtill i
vederstyggeligit hedniskt avguderi och ali
ogudaktighet levat hava».
I dessa planer ingingo också försök till
en svensk kolonisation i Amerika, först i
Västindien, om vars rikedomar fantastiska
rykten voro i svang. Företaget råkade
emellertid redan från början ut för diverse
svårigheter och kolonisationsplanerna måste
skrinläggas. Efter Gustaf II Adolfs död
återupptogos de dock av Axel Oxenstierna,
vilken i samråd med ett par holländska
köpmän och tysken Peter Minuit utrustade
en expedition med sylte att inleda
handelsförbindelser med indianerna kring Delaware.
På hösten 1637 låg0 Kalmare nyckel och
Fågel Grip i Göteborgs hamn färdiga att avgå
med bytesvaror och en 25 man stark
soldattrupp, som skulle bli garnison på det
blivande fortet.
De båda fartygen nådde utan olyckor
sin bestämmelseort, och nu inköptes av
indianerna ett betydande område på
Delawareflodens västra strand. Gränserna
fixerades i norr och söder, men inåt landet
gjordes inga som helst bestämmelser. Köpet
skedde i laga ordning med fem därtill
be-fullmäktigade hövdingar, som i vittnens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
