Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sapfos kärleksdikter. Av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sapfos kärleksdikter
får man höra i en annan nyupptäckt dikt, där
Attis, som tydligen är kvar hos Sapfo, tröstas
över skilsmässan från Arignota, som blivit
gift ända bort i Smyrna. Dikten skildrar
Arignotas längtan efter sina kära i Mitylene,
och Sapfo deltar tydligen i Attis’ längtan
efter den avlägsna vännen. En kärlekssång
för Sapfos del är denna dock icke.
Ännu två små kärleksdikter äro sedan
forntiden bevarade under Sapfos namn. Det
är fråga om unga flickors kärlek till en ung
gosse. Men att Sapfo, änkan med en egen
avhållen dotter, som hon i ett fragment säger
sig skatta högre än besittningen av hela
Lydien, här skulle skildra egna känslor, är
allt för orimligt för att behöva bemötas.
Det är enkla men förtjusande
folkviseimitationer att jämföra med de till bröllop knutna
delvis burleska sånger, som Sapfo infört i
litteraturen och förädlat. Som avslutning på
denna uppsats om Sapfos kärleksdikter må
de emellertid anföras i min översättning.
O, kära moder, jag förmår
ej längre slå i väven.
Mig Afrodite maktlös gjort
av längtan till en gosse.
Ren månen gått ned i havet,
sjustjärnorna sjunkit, midnatt
är inne, förbi är timmen,
men ensam ännu jag vilar.
ti I K
VÄSE A FIGURES ROUGES
»Musernas hem.» Sapfo och hennes elever.
Grekisk v as målning.
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
