Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om människans oavhängighet. Av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagar
Olsson
här lyssna till en skön liknelse! Det är Shaikh
’Attär som förtäljer om den indiske filosofen
och papegojorna. Filosofen besökte under en
resa konungen av Turkestan och fick i hans
palats se en papegoja som hölls inburad i en
stark järnbur. Så snart papegojan fick syn
på indiern började hon klaga sin nöd för
honom. Hon var en stackars landsförvisad
varelse som smäktade i fångenskap fjärran från
sina vänner. Hon bönföll honom att uppsöka
dem, när han återvände till Hindustan, och
fråga dem vad hon skulle göra för att bli fri
och kunna återvända till dem. Indiern
uppfyllde hennes begäran:
När filosofen omsider kom tillbaka till Hindustan
begav han sig till dessa hjärtetjusande papegojor.
Han såg tusende papegojor vilkas hjärtan voro levande,
han såg dem flyga omkring bland grenarna.
Var och en av dem hade med sin näbb gripit socker,
alla voro de verksamma, alla voro de befriade från alla
verk.
Den indiske filosofen delgav dem den honom anför-,
trodda hemligheten,
han gav dem en ordbild av den sorgsna fågelns smärta.
När de lycksaliga fåglarna förnummit hans budskap
blev deras svar
att de alla på en gång föllo ned från träden.
På sådant sätt föllo de från grenarna ned på marken
att man skulle ha sagt: De ha dött knall och fall.
Filosofen blev självfallet mycket bestört.
När han återvände till den fångna papegojan
förklarade han för henne att vännerna inte
kunnat överleva sin sorg över henne utan
allesamman fallit döda till marken. Han
förstod inte bättre, filosofen. Men papegojan
började flaxa med vingarna och föll ned — till
synes död också hon. Med den påföljd att
buren öppnades och hon kastades i soplåren.
Då flög hon kvickt upp, satte sig på takspiran
av sin herres palats och kvittrade
triumferande sin visdom för den dumme filosofen:
Mina älskade vänner gåvo mig följande förhållnings-
order:
Var som ett blad som faller ned på marken!
Söker du förlossning? Gör som vi!
Höves dig befrielse? Befria dig själv!
I denna förtjusande saga, smyckad med
de livligaste poetiska bilder, har Shaikh ’Attär
tecknat den fångna själen som längtar till
frihet och liv. Det är samma i osynliga bojor
fjättrade själ som den moderna psykoterapien
sysselsätter sig med och söker förlossa ur de
otillfredsställda begärens kval och hämningar.
Den persiska sagan lär att denna förlossning
kan vinnas endast genom ett frivilligt
avstående från det som begäres. Vill du bli fri, så
skall du aldrig kunna bli det i kraft av ditt
begär — det skall endast åsamka dig lidande
och du skall slå dina vingar blodiga mot
järnburen. Vill du bli fri, så skall du göra
såsom papegojan: bara bli stilla, såsom en
som är död, och intet begära. Då skall din
vanmakt som med ett trollslag förvandlas i
allmakt, din fångenskap i frihet. Denna lära
förkunna de persiska mystikerna outtröttligt
i verk efter verk, detta tema variera de med
en hängivelse utan like i de skönaste poem.
Vill man betrakta människans problem
enbart som ett psykologiskt problem kan man
inte neka till att man här blir bjuden en
lösning som i radikal effektivitet inte lämnar
någonting övrigt att önska. Allt psykologiskt
lidande har sin rot i begäret. Den som intet
begär, varken hälsa, rikedom, lycka eller
annat som världen kan tänkas bjuda, är
oåtkomlig för lidandet. Den som begär, det vare
vad som helst, är i varje ögonblick utsatt för
det lidande begäret åsamkar då det går miste
om sitt byte. Det psykologiska lidandet är i
grunden ingenting annat än den gadd begäret
vänder inåt, då det hämmas utåt. Mystiken
lär oss hur människan skall kunna undgå
denna gadd. Hyser hon begäret hos sig kan
hon inte undgå den, dels emedan
förgängligheten hos det hon begär rycker bytet ur
hennes hand, dels emedan begäret till sin
natur är omättligt, sålunda att varje
tillfredsställelse föder nytt begär.
För att kunna skildra begärets sanna natur
såsom de persiska mystikerna göra det måste
man sannerligen själv ha brunnit i dess eld!
Med en cynisk realism, som leder tanken
till Villon eller någon annan av den
västerländska diktens stora syndare och
genom-skådare, skildra de i sina rikt smyckade
dikter detta tillstånd av vanmakt och
meningslös berusning, i vilket den människa
befinner sig som hyser begär till stoftets
gyckelbilder.
Här ett stickprov ur Shaikh ’Attärs
Asrär-näme:
Säg, vad är människan? En maktlös varelse,
en handfull stoft av två dagars fortvaro,
en handfull ben sammanfogade,
överdragna med skinn,
en handfull ådror och cellvävnader,
avsöndrande än vätskor än svett.
Liksvepningen tar hon från en död mask och säger:
Jag klär mig härligt i siden.
Om hon med tusenfaldig hjärteångslan skrapat ihop
en smula guld,
tar döden det ifrån henne nästa ögonblick.
Om en törntagg trängt in i hennes fot,
naglar den henne fast på stället och gör henne till fånge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
