Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Gustave Aguéli. Ett sällsamt svenskt konstnärsöde. Av Marita Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marita Lindgren
De följande åren äro de väsentligaste i
hans konstnärliga alstring. Han ägnar sig
nu åt måleriet med he’.a sin intensitet. I
det franska vackra landskapet (Touraine)
samlar han sig sommaren 1913 till en mera
självständig målarproduktion. På hösten
får han av en slump tillfälle att komma
ner till Egypten. Här målar han febrilt.
»Jag har skilt av allt extra göra och börjat
måla.» — Det ligger en jublande underton
i hans brevrad. Men befolkningens misstro
och trakasserier, kriget och skulderna gör
tillvaron outhärdlig. Han vill arbeta, men
får icke. Och så börjar den rotlöse
kosmo-politen Aguéli att för första gången i sitt
liv längta hem. En brännande oro att icke
ostört få utöva sin konst, den konst som
skulle förklara hans liv, bemäktigar sig
honom. Efter otroliga strapatser lyckas han
taga sig fram till Barcelona. Svårigheterna
och den ekonomiska misèren ökas mer och
mer. Hans brev till R. Bergh och
Wilhelmson äro fyllda av bekymmer för
ekonomien, men lysa också av intensiv lycka
över det framåtskridande arbetet. »Har
målat mig in i landskapet här på en kort
tid. Spanien är ett idealland för målare.»
Han längtar nu bara ut på landet att
»måla paradiset». Här upplever han nu,
utblottad och ensam, sin sista sommar. Det
bästa och finaste hos den stridbare och
oharmoniske vagabonden Aguéli samlas till
ett destillat av ädlaste slag —- de ljusa,
skira färgvisioner, som blevo hans sista ord,
innan Barcelonatåget ändade hans liv den
i oktober 1917.
Ivan Aguélis konst är förunderligt
enhetlig. Den avspeglar icke den brokiga och
bisarra växling, som hans levnad företer.
Som en ljus oas tycks den oss mitt i hans
oroliga kosmopolitexistens. Men långa
perioder av sitt liv rörde denne sällsamme
målare icke en pensel. Hans begåvning
splittrades åt skilda håll, och han samlade
den sällan till något systematiskt helt. Han
var själv djupt medveten därom; i ett brev
till Richard Bergh (1914) talar han om
förutsättningarna för sitt måleri. Han
måste befinna sig 1) utom stad, 2) utom
hus. En stor, fri och öppen natur löste
källorna inom honom. Friluftsmålare var
han ju i eminent grad. Men som största
delen av hans liv förflöt i Paris fann hans
konstnärliga begåvning ingen näring. Hans
längtan till Orienten hade en annan och
djupare orsak än hans vandringslust, den
grundades säkerligen i en strävan att
»chercher un paysage å notre åme pareil»
(Grolleau). Här mognade hans konst. De
sista åren (1913—1917) medförde en
vändpunkt. I måleriet fann han då det
väsentliga i sin tillvaro. Han skriver till
Wilhelmson (1915) : »Olyckligtvis måste jag
segra, jag är dömd att leva, ty min konst
skall en dag förklara mitt livs
excentriciteter.» Det förunnades honom icke att föra
det verket igenom. Nu förstå vi endels,
mycket skall alltid förbli dunkelt. Men
hans konst höjer sig likt en fågel mot en
ljus sky — dess ursprung känna vi ej,
men vi kunna ej undgå att älska den för
dess rena skönhets skull.
Det är mycket svårt att inom Aguélis
konst påvisa någon kontinuerlig
utveckling, ty Aguéli tyckes mycket snart funnit
sin typiska stil. Tekniken, olja eller
tempera, fulländades visserligen mer och mer;
färgernas tunna uppläggning i de senare
dukarna skapar en säregen livskraftig
kolorit. Hans konstnärliga æuvre är också
bäst representerat av de sista rika
arbetsårens målningar och utkast. De befinna
sig nu dels i Nationalmuseum, Göteborgs
konstmuseum, Västerås konstförening och
andra museer, dels till en stor del hos
privata samlare (prins Eugen, vilken
under alla år ägnade Aguéli ett stort intresse,
dir. Thorsten Laurin m. fl.).
En kronologisk utvecklingsserie
uppställde han själv (brev till Bergh 1913),
vilken vi här följa och kommentera.
I. Gotland 1889—1890.
5.8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
