Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ivan Gustave Aguéli. Ett sällsamt svenskt konstnärsöde. Av Marita Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan G s t ave Aguéli
Ivan Aguéli. Kal i f g r a v a r n a.
Nationalmuseum.
period fylldes duk efter duk med ljusa,
förfinade färgharmonier, med penseln
leker han fram delikata färgdikter.
Landskapsmotiven dominera — som goda prov
avbildas här Kalif gravarna
(Nationalmuseum; kan möjligen vara från 1890-talet)
och Landskap med torn (Thorsten Laurins
samling). En blyertsskiss till denna
(Nationalmuseum) är daterad 1915. Ytstilen
har förmält sig med det som Aguéli fann
vara konstens väsentligaste: förenklingen.
Alla detaljer ha skalats bort, allt
ovidkommande fallit av. I den orientaliska
arkitekturens fasta kubiska uppbyggnad fann hans
klassiska formtukt ett värdigt föremål. De
långa försvinnande linjerna skapa djup
illusion och perspektiv. Men framför allt är
det ljusets perspektiv han intresseras av.
»Orienten», säger han, »är inte praktfull
i färgen och grann, som nordliga folk i
regel tro. Därnere är det det oerhörda
ljuset som ger form och perspektiv. Solen
strålar med sådan intensitet, att den
tillintetgör lokalfärgerna, landskapet ändras
efter belysningen och blir overkligt, så att
man endast tycker det vara en
förevändning för en uppvisning av solen, som
skulpterar bergen efter sitt behag och formar
massorna efter sin arkitektoniska vilja. Ju
starkare solen lyser, dess högre syns
himlen och dess vidare horisonten, medan
förgrunden krymper ihop. Annat är det på
nordliga breddgrader. Där drar horisonten
ihop sig och förgrunden får en helt annan
betydelse. De svenska målarna ha inte
förstått, att himlen i norden är en spegel, som
kastar ner ljuset i förgrunden.»
Ljusskimret över landskapen sökte han
fånga — däri låg Aguélis impressionism.
Men mystiker som han var, såg han i
denna impressionism icke en ögats, utan
fastmer en hjärtats sak. »Djupet i tavlan,
ljus-, psykiskt och andra perspektiv uppstå
uteslutande ur spontaniteten och
inspirationen. Man har den, eller man har den
icke. Men utan den, ingen konst.» I hela
sitt liv levde Ivan Aguéli på den gudomens
bud: inspirationens.
De arabiska landskapen äro färgpoem,
vars milda och doftiga nyanser ingen foto-
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
