Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ture Rangström. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H.
Törnblom
Härutinnan ha vi kanske att se en reflex
av de mångskiftande stämningar och
strömningar, som vid tiden omkring sekelskiftet
(den tid alltså, då Rangström först framträdde
som tonsättare) förlänade ett nytt uttryck åt
Sveriges andliga ansikte. Rangström har själv
i en tidskriftsuppsats (1917) givit uttryck åt
detta sålunda:
»Den svenska musiken var ju hittills, låt
oss runda av tiden till omkring sekelskiftet,
på några få undantag när, i övervägande grad
idyllisk, familjär, sentimentalt-halvartistiskt
småborgerlig, även i sina bästa yttringar (se
Söderman), och ofta plebejisk. Kraften
»markerades» huvudsakligen, och det var trots ali
i övrigt ärlig strävan sällan fråga om ett
sökande av stora djup, nya värden och
omfattande mänsklighet. Att många av denna
tonkonsts män gjort en personligt fullvärdig
och betydelsefull insats i vår tonkonsts
odling, är det långt ifrån min mening att
förneka. Men de strävade mot idyllen, som tycks
sitta djupare än allting annat i det svenska
hjärtat. Omkring sekelskiftet möttes vi av
andra krafter, en genombrottstid, där
stämningsläget ännu oscillerar mellan nytt och
gammalt, dröm och vaka, ro och oro. Männen
från denna tid leva nu som dagens »stora
samtida» i vår tonkonst, och några av dem
komma utan tvivel att överleva »dagen». Med
ali respekt för deras verk, är det dock först
under de senaste åren som en av jämförelse
att döma — dock utan ali jämförelse i fråga
om värdet — mer allmänt bestämd och
medvetet avgjord skiljaktighet i produktionen i
förhållande till gångna tiders svenska
musicerande har börjat framträda. Denna
skiljaktighet har blivit ett tidssymptom. Allt hos
ungdomen är dock icke nytt — hur skulle
det kunna vara det? — men det ligger något
nytt i själva andan hos densamma. Idyllen
är icke längre nog. I motsats till gångna
generationer söka den nya tidens strävande
tonsättare ej längre framälska denna idyll på
bekostnad av högre värden, mången gång
har den blivit dem just den fiende, som det
framförallt gäller att bekämpa, med alla dess
vackra frestelser till lugn och lögn och ro.
Här se vi en ungdom, som, om än på olika
vägar och med större eller mindre färdighet
att vandra dem, dock gärna sätter trotset mot
idyllen som en värdefaktor i sin alstring och
icke såsom förr i maklig vila följer tidens
skiftande strömningar. Här är en livaktighet,
och märk väl: en allmän med nya intressen,
låt gärna gå för »moderna» (vilket ord icke,
som mången i vårt land tycks tro, enbart är
föraktligt!), med synpunkter och strävanden
utöver det alldagliga, det normala, det
fastställda.»
Innehållet av detta långa citat är typiskt
både för dess författare och för hela den
»skola» han åsyftar (i den citerade artikeln
nämnas tonsättarnamnen Natanael Berg, Kurt
Atterberg, Oskar Lindberg, Edvin
Kallstenius, Sigurd von Koch och Gustaf Nordqvist),
i vilken skola Rangström som tonsättare är
den största personligheten, vilken som ingen
annan förmått giva sin konst egenart och
inre kraft. Ingen av de ovan nämnda har
heller helt undgått ett inflytande från hans
musik, främst gäller detta Nordqvist.
Rangström är först och sist lyriker. Han
har sin styrka i detaljen, i den snabba
skissen av en stämning. Det musikaliska
uppslaget är hos honom starkare än dess
utformning, något som framförallt i hans symfonier
träder i dagen. Ett Rangströmskt
instrumentalverk kan, om det är långt, lätt nog verka
tröttande och en smula tjatigt, men hans
sånger löpa sällan denna risk. På romansens
område är Rangström stor, större än de
flesta.
I valet av diktare har Rangström icke
ensidigt hållit sig till någon särskild person eller
någon viss tid. Men detta att han strävat att
framförallt vara en de mörka och upprivna
själsstämningarnas och en den oroliga
tankens tonskald, skänker givetvis ett gemensamt
drag åt flertalet av de dikter, han tonsatt.
Med Ernst Josephsons nattsvarta pessimism
likaväl som med en diktare som Dan
Andersson, »denne mörke speleman på en evig
längtans groteskt förstämda instrument», har han
känt sig befryndad. Bo Bergmans bittert
resignerade lyrik har inspirerat Rangström
oftare än någon annan svensk tonsättare.
Kongenialt och samtidigt högst personligt har
han tolkat icke blott sådana det höga
allvarets dikter som »Vingar i natten», »Den mörka
blomman» och »Trädet som dör», hans på en
gång innerliga och kärva tonspråk lyfter
också romanser sådana som »Du och jag» och
»Vinden och trädet» fram till det ypperligaste
av svensk sånglyrik, och när Kjell Strömberg
på ett ställe säger om Bo Bergmans dikt
»Barnvisa», att dess melodi klingar »glasklart
spröd och ren», förefaller det som om just
Rangströms tonsättning av den runnit
honom i hågen.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
