Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
fattliga symboler: människans vän är icke
skogens huldra, det fjärran berget eller
myrarnas mjuka mossa; till människan hör
endast det hon själv har skapat: gårdsplanen,
vägen, hembygdens vesperringning och yxan,
»hennes fruktansvärda skapelse». Det sista
är att taga fasta på; den åskådning, som
lyser fram ur Tigerstedts strofer, har mer och
mer fyllts med ett drag av beundran för den
råa makten, den chauvinistiska nationella
ambitionen. Djupt i själva kristendomen
rotade begrepp som rättvisa, humanitet och
tolerans äro för honom bara inskriptioner på
den gamla generationens nattmössor. Man
kunde väl uttrycka saken så att Tigerstedt
dyrkar kulturen, men föraktar de grundvalar,
på vilka kulturlivet är uppbyggt. I sin
nazistiska förgudning av begreppen »Eisen und
Blut» återfaller han i en grov naturalism, som
han eljest skarpt reagerar mot. Det är samma
inre tvedräkt hos honom som i den nazistiskt
färgade filosofin, där en rent naturalistisk
kult av de nationella instinkterna, den
ursprungliga kampdriften, bryter sig mot
förhärligandet av en långt gången
rationalisering och disciplinering av hela samhällslivet.
Tigerstedts orgiastiska dyrkan av våldet och
blodet är ingenting annat än den form, i
vilken den primitiva »livsdyrkan» han kritiserar
med adress till Artur Lundkvist klätt sig hos
honom själv. Också Tigerstedt är en
»livsdyr-kare»; i hans rike äro alla normer upphävda
utom de som yttra sig som hänsyn till statens
och folkstammens rent biologiska villkor.
Det mångtydiga 1800-talet, där alla
riktningar korsa varandra och färgskalan skiftar
från svartaste pessimism till ljusblåaste
optimism, blir för Tigerstedt en tid,
behärskad av en rationalistisk tro på ett
evigt framåtskridande. Han vänder sig i
sin dikt vid magisterpromotionen 1932 —
en dikt, som är lika intressant genom sitt
tidstypiska idéinnehåll som den rent litterärt
är skral — mot relativismen i vetenskapen
och sanningen, som enligt hans mening bör
producera lycka åt mänskligheten. Det är
det gamla problemet om sanningens värde
för livet, som en annan »livsdyrkare» Nietzsche
kort och gott sammanfattade i den
paradoxala frågan: »vi vilja sanning: varför icke
hellre osanning?» En svensk minnes i ett
sådant sammanhang ofrivilligt Benjamin
Höijers stolta ord, som ger sanningen ett
värde, främmande för alla beräkningar: »Sök
sanningen, och bure det än till helvetets
38 — Ord och Bild, 43:6 årg.
Ö r nu lf Tigerstedt.
portar, så klappa på!» Det är den sanne
filosofens och vetenskapsmannens aktivism.
Man kan om man vill i mycket polemisera
mot den åskådning, som gör sig gällande i
Tigerstedts dikter och essayer. Men rent
poetiskt når han i »De heliga vägarna»
mycket högt. Tigerstedts lyrik är ingen
snar-vacker poesi, som nöjer sig med billiga
effekter:
Ej spelar jag pä flöjt,
ej på herdens syrinx,
ej känner jag strängarna på min
hembygds violin.
Där jag står på vakt,
där spelar jag på mitt svärd,
min ensträngade lyra.
Längre i lapidarisk’ enkelhet har svensk
diktning icke nått. Tigerstedts strofer äro
icke snidade i elfenben, utan huggna in i
den hårda graniten: nakna, monumentala
kolonner, som resa sig mot en hotfull
ovädershimmel.
Den bok Ester Ståhlberg utgav år
1932 — »Mot dagbräckningen» — var en
skildring av den kamp Estlands folk fört
mot politiskt och socialt förtryck.
Titelnovellen i författarinnans nya bok Se, drömmaren
kommer där . . . behandlar ett tema av samma
art som boken från Estland; till och med
utformningen av motivet i den företer många
likheter med »Mot dagbräckningen». Också i
59;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
