Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och novelle r
leksfullt beskriven. Den troende totalisten
har en ensamstående ambition och förmåga
att precisera sin avlägsna lilla hemstads
individualitet. I den nya boken är hans konst
säkrare och vitalare än någonsin förr — både
skildringarnas praktfulla konkretion,
berättelsens koncisa och laddade rapportstil och
den sprakande dialogen, den mest explosiva
och expressiva här i landet efter Strindberg.
Berättelserna skola markera de olika
etapperna i Öbackas införlivande med 1900-talets
drömda världsstad: varje novell domineras
av-sitt särskilda, med omsorg valda och skarpt
och fylligt individualiserade Öbackaporträtt:
men tillsammans bilda de ett stycke
vederhäftig och idérik historieskrivning — ett
kritiskt men djupt förstående eftermäle över
svenskt 1800-tal i den bygd, där denna epok
var mest omstörtande och visade sina
utmärkande drag med karikatyrisk skärpa. Det är
storbolagens Sverige, storborgarnas Sverige,
byråkratiens Sverige, det
studentexamine-rade och kungliga Sverige — dessutom
frisinnets Sverige, och Spritsverige. Det är
lärorikt att jämföra notarien Wallangers
förfall hos Ludvig Nordström med Erik
Lindbergs hos Hammenhög: det ger klart
besked om skillnaden mellan den klassiska och
den moderna alkoholismen — mellan det
mjuka insomnandet i en sällskaplig tradition
och den ensamma striden i kallsvett och
panik mot den brutala narkosens frestelse. Men
mästarnovellen i samlingen är »Mörksens
förste stiger ned»: berättelsen om lille Tomas
Lacks upplevelser, den dag Öbacka drogs in
i det demoniska, världsomspännande
telefonnätet, har världshistorisk rymd omkring sig
och gestaltar samtidigt okonstlat och liksom
självfallet ett stycke fin barnpsykologi till en
hög och stolt moral.
Två yrken ha sen gamla tider brukat
fängsla diktarnas fantasi: sjöfararens och
lantbrukarens. Det ena associeras
traditionsenligt med romantikens fjärriängtan, det
andra med idyllens dröm om den arbetsfyllda
vardagens vila och helgd. I opposition mot
de många släktled av poeter, som utan
närmare efterforskning av sakförhållanden ha
använt de båda livsformerna till förklädnader
för sina idealbildningar vid skrivbordet, ha
nya diktarskolor än harmset skildrat
sjömans- och bondelivets avigsidor — snusket,
råheten, förtrycket, slitet, kampen om
brödbiten —, än trott sig hos dessa yrkesutövare
finna mera omedelbara, mindre kanaliserade
Ha r ry Ma r t in s o 11.
eller fördämda utflöden än annars av de
primitiva livskällorna. Diktaren Harry
Martinson har varit ångbåtseldare: hans maka Mo a
Martinson vet vad lantarbetarliv vill säga.
Hans väg har gått genom den litterära
primitivismen, hennes genom den sociala
indignationslitteraturen. Ingendera har
veterligen slagit av det minsta på någotdera
programmet. Icke desto mindre följer
romantiken obevekligt med när Harry Martinsons
sjöfararlyrik sätter seglen till, och idyllen
anger till sist tonen i Moa Martinsons ståtliga
bonderoman. Det är visserligen ingen menlös
eller lättvunnen idyll — som den blir
exempelvis i den litteräre meningsfränden
Helmer Grundströms lite salvelsefulla och lite
famlande berättelser. Den är inte heller ilsket
eftersökt, spetsad på paradoxer och rådbråkad
till pseudomodernistisk programmusik, som i
Lilla land, Erik Asklunds tunna, men
icke anspråkslösa »epos med parenteser».
Moa Martinson har sällsport grundlig
kännedom om livets och samhällets ohyggligaste
aspekter både i stad och på land, och hon
generar sig inte alis för att meddela dessa
sina kunskaper, i alla detaljer. Skildringen
av Ellens barndom i förstaden rör sig i samma
miljöer som Walfridssons bok — bl. a.
sopavstjälpningsplatsen, som håller på att bli ett
klassiskt ställe i svensk litteratur. Men detta
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
