Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys Sv ens k a Bilder
Gustaf III, akademiens skyddshelgon, vid
hvilken man ej får nalkas med andra ögon
än panegyristens.» Den mest typiska
föreningspunkten mellan skalden och
historikern har man dock icke i det
gustavianska utan i uppfattningen av Karl XII.
Warburg har f. ö. redan hänvisat till den
uppsats av Snoilskys samtida och vän, den
nämnde prof. Palmén, i Ur dagens krönika
1886, där Svenska Bilder framstår som ett
upplyftande exempel på hur den fryxellska
åskådningen börjat slå igenom i
eftervärldens uppfattning: »Af folkets lidande
och icke af herskarens Rolandlika
hjelte-bragder har den störste af Sveriges
nuvarande skalder skapat sin beundransvärda
dikt ’Vernamo marknad’, som i skönhet
tager priset ifrån alla de präktiga sångerna,
huru Karl, den unge hjeltekonungen, drog
sitt svärd ur bälte och bröt i striden fram.»
Man har intrycket att den verklige
karolinske hjälten för Snoilsky såväl som för
Fryxell i stället blir Magnus Stenbock, i
farans stund »lik en ny Gustaf Wasa» som
den senare säger.
Givetvis vore det ett misstag att tro att
en sådan antiromantisk historieinställning
på en gång framsprungit som resultatet av
Snoilskys ungdomsläsning i Fryxell.
Tvärtom är den frukten av en lång utveckling.
Man måste erinra sig att Snoilskys
politiska ståndpunkt under ungdomsåren
sammanföll med den sangviniska
60-talslibe-ralismen med dess rusiga storhetsdrömmar
om en ny maktställning i Norden och om
revansch på Ryssland, något som erhöll sitt
speciella uttryck just i entusiasmen för
Karl XII. Snoilsky hade visst icke utgjort
något undantag i fråga om hänförelsen för
vår svenske Roland. Jag nämner den av
honom själv aldrig tryckta dikten Ett besök
■på Drottningholm 1861, som präglas av sin
frenetiska Karl XII-dyrkan och sin
resoluta tolkning av »folkets hemliga begäran»:
»Gud och kung Carl! Kung Carl och svenska
äran! j När bli de orden lösen än en gång?»
Vad som krossade dylika utsvävande
drömmar var i sista hand fransk-tyska kriget och
kommunen med deras vittnesbörd om hårda
och fräna realiteter, järn och blod. Följden
blir för Snoilsky liksom för många andra en
revidering av hela deras politiska
världsbild. Man blir mera hänvisad till sig själv
och sina egna krafter, och det ursprungliga,
närliggande och folkligt enkla växer fram
som ett alldeles nytt värde. Riktningen
markeras i Snoilskys utveckling av en dikt
som sonetten Svenskhet 1871, där skalden
vänder sig bort från patriotismen som ett
fantastiskt frihetsideal — 60-talets
inställning — och omtolkar och fördjupar dess
innehåll till en real och okomplicerad
känsla för »skog och berg och dal». Med en
blick tillbaka på »det folk som våra
bördor bar långt före våra dar», folket av
plöj are och smeder, drar han så
konklusionen: »Den tysta kraft, hvars möda
landet stärker, J Du vörda skall, och
under skrofligt skal j Den gamla svenskhet,
som finns qvar hos Jerker.» I det stora
och betydande poemet Vågbrytaren tre år
senare föreligger redan den moraliska
historieuppfattningen i Svenska Bilder,
förfädernas krigiska insats betraktad som en
svunnen storhetsdröm men samtidigt som
en lyftande förebild också för fredlig
nu-tidsid — mödan och kampen voro ju
desamma.
Man kan tillägga att den ifrågavarande
omvändelsen liksom den framgår ur en
långvarig process heller aldrig blir så
fullständig att icke känslobetonade spår av en
äldre ståndpunkt komma att kvarstå. Just i
fråga om Karl XII hade t. o. m. den nyktre
Fryxell i sin ungdom omfattat romantikens
åskådning, och man varsnar hans svårighet
att frigöra sig från sin beundran. Hos
Snoilsky märkes dualismen, den ambivalenta
inställningen t. ex. i hans brevuttalande till
professor Estlander 1882: »Mot Karl XII har
jag särskildt en inrotad bitterhet, ehuru jag
ej alldeles kan undandraga mig det fängs-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
