Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Västerås och Erik Hahr. En pionjärbragd inom svensk stadsbyggnadsvård. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G 7i s t a f N ’d s s t r ö m
Erik Hahr.
sats »Om modern barbarism» med dess
berömda motto över Gripsholms slotts
restaurering: »Ano 1893 giordes detta
gambla hus ændnu gamblare.» Detta
angrepp mot en vrångvänd
rekonstruktionsmetod i avsaknad av ali historisk-estetisk
intuition är ett av de frejdigaste och mest
klarsynta inläggen i den dåtida
kulturdebatten, och det kom otvivelaktigt att
utöva ett visst inflytande på den följande
utvecklingen, som gled in på den vägen,
att den doktrinära stilrenheten småningom
avlöstes av ett varsamt hänsynstagande
till det historiskt givna arvet med alla
dess faktiska stilblandningar.
1900-talets första tredjedel bevarar en
stark prägel av denna respekt för den
historiska sanningen i byggnadsarvet.
Vördnaden för det förflutnas säreget svenska
egenart tar sig uttryck både i det
arkitektoniska nyskapandet — Stockholms rådhus
är här det centrala monumentet — och i
den vetenskapligt ledda kulturminnesvår-
den, som omsorgsfullt tar till vara varje
fragment men vägrar att göra andra
kompletteringar än dem byggnadens
brukbarhet kräver. Det framstår nu som en
plikt att inventera rikets hela bestånd
av äldre byggnadsminnen. Samlingsverken
»Sveriges kyrkor» och »Gamla svenska
städer» utgöra resultaten av ett par dylika
inventeringar, och av dem var åtminstone
det sistnämnda avsett att tjäna även
såsom föresyn för samtida byggenskap.
Dess företal, skrivet 1908 och
undertecknat av bl. a. Sigurd Curman, Carl
Westman och Ragnar Östberg, andas en livlig
oro för den tekniska utvecklingens
obönhörliga hot mot rikets äldre stads- och
byggnadskonst. Där framhölls den risk, våra
gamla monument och miljöer utsattes för
genom de moderna fordringarna på större
koncentrering, på mera luft och ljus, på
större bekvämlighet och snabbare
förbindelser stadsdelarna emellan. Där
underströks också det traditionsbrytande i
tidens moderna byggnadstyper och
konstruktionsmetoder, och den frågan ställdes:
ger det nya full ersättning för det
förlorade?
Det har förflutit tjugosex år sedan detta
företal skrevs, och dess tillkomsttid ter sig
numera som en mycket idyllisk period.
Sedan dess har konflikten mellan pietet
och rationell nydaning tillspetsats på ett
sätt som man då knappast ännu anade.
Å ena sidan har visserligen
arkitekturminnesvården fått ökat statligt skydd
genom vidgad maktbefogenhet hos
riksantikvarieämbetet och hos
byggnadsstyrelsen, vars kulturhistoriska byrå inrättats
med speciell hänsyn till denna uppgift,
men å andra sidan har den tekniska och
ekonomiska utvecklingen bragt den
historiska pieteten i ett trångmål, som
stundom kan göra även hennes varmaste
anhängare ganska villrådiga i fråga om
bibehållandet av vissa i och för sig ytterst
värdefulla och kulturhistoriskt märkliga
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
