Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
tade, korta raden i Bålet, Dagsljus). Men vi
skulle inte gripas så starkt, om inte den
typiska behärskningen också här till slut
återställdes, i en obeskrivligt förlossande och
fulltonig rimföljd på fyra rader:
Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.
Man skulle icke göra rättvisa åt
Silfver-stolpes lyriska insats utan en erinran om
tolkningarna i Vers från väster (1922—1924)
och urvalet från Thomas Hardy (1928).
Han har funnit osökt svensk form för den
folkligt engelska gemytligheten, förädlad till
heroism i Hardys »En gammal till de gamla»,
besjälad av luftig naturinspiration som i
slutstroferna av Housmans »Den gamle
spelmannen», där den stora skuggan skrider över
Englands fält:
I morgon är jag gången
med visan från i dag;
till luft blir sången,
till jord blir jag.
Också de engelska krigsdiktarnas
variation av kamrat- och gentlemannaidealets
stämningar har den svenske skalden
återgivit representativt. Däremot är det
karakteristiskt, att en senare tolkning från Kästner
•— i och för sig smidigt gjord -—• sticker
frappant av mot diktarens helhetsart.
Mångtonigast och betydelsefullast för hans
egen utveckling är nog Silfverstolpes insats i
Hardytolkningen; den ställer honom bland
våra allra främsta översättarbegåvningar.
Det är hans förtjänst bredvid Österlings
och Karl Asplunds, att denna volym i sin
helhet kan kallas fullt värdig originalet. Om
osviklig noggrannhet och stilrenhet och om
ett allt rikare register vittna här tolkningarna
av några bland Hardys största strofer: »Skilda
i döden», »Mannen som glömde», »Den gamla
klänningen», den redan nämnda
avskedsdikten ur Låte Lyrics med omkvädet:
»gentlemen», »Mannen som han dödat», och den
i varje rad nyskapade, självständigt upplevda,
inifrån tolkade »Trasten i skymningen».
Den senaste av Silfverstolpes diktböcker
hittills, Efteråt (1932), ger oss hans mest
markanta nyorientering. Tonen har mörknat,
motivkretsen vidgats. Hans personliga
stilkonst är alltjämt stadd i utveckling. Å ena
sidan har han med framgång strävat till
stort byggda dikter: kantaten vid universi-
tetsjubileet, »Modern», »Skridskolov».
Kantaten är med sina konciskt klara, samlande
körer skaldens största idédikt. De nämnda
dikterna ha alla påfallande mycket av en
stundom uppslitande medkänsla — med
moderns offer, med det namnlösa
kulturarbetet, med ett snedvridet människoöde
—-och därjämte en i det hela ny storhet av
höstlig och ödslig art. — Parallellt med
tendensen till större former går en allt skarpare
mejslad koncentration. I kärvt, om också
resignerat trots pressas orden hop till
bekännelser om de symboler, som fasthållas
med självmedveten trohet.
Vi ha en fläck på jorden att alltid hålla av.
Vi ha ett hem på jorden och under det en grav.
Silfverstolpes form kan i det hela liknas vid
ljuskretsen från en av de julbrasor, han så
ofta besjungit; den är klar och värmande och
har mjuka konturer. Många av de yppersta
stroferna i Efteråt ge snarare intrycket av
en månlyst fönsterrutas skarpa ljusram i ett
nattligt rum. Det klara ljuset finns kvar,
men tätt intill står obönhörligt mörkret.
Släktkänslans trygga ledmotiv förs fram i
denna ödesstämda belysning (Syskonkretsen):
Där gled ett månkalit skimmer på tapeten
och frös till is dess sommarblonda mönster,
och hotfullt tryckt mot rummets stora fönster
stod stirrande den stumma evigheten.
Hemmets jord, den livgivande och
försonande symbolen framför andra, har
långtifrån mist sin makt, snarare tvärtom; men
dagern är för det mesta icke sommarens,
stämningen är i ali sin behärskning ödestung
(Syrsorna, Mörkret och blåsten). Vilan före
jul är också med, men har fått ett nytt tonfall
av rastlöshet.
Den vilan ger mig glädje nog!
Sjunk, vinterskymning i mitt rum
och rassla, julsnö i min skog,
tills jag blir stum!
Det finns icke någon i vår litteratur, som
med samma intensitet och lödighet som
Gunnar M. Silfverstolpe förvaltar den svenska
hembygdsdiktens stora arv. Det är arvet från
Heidenstams Hans Alienus, Rydbergs
Vapensmeden, från Karlfeldt. Liksom den
sistnämnde skalden har Silfverstolpe visat, att
känslan av det egna icke, när den är riktigt
äkta, utesluter medkänslan för
mänsklighetens brödraskap. Det går genom hela hans
produktion ett drag av varm känslighet och
kamratlig lojalitet. Kanske fulltonigast har
denna medkänsla fått ord i »Resenären» i
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
