Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
honom att köra fast i en vrång och desperat
livsinställning, negativistisk i psykiatrisk
mening men samtidigt ganska aggressiv: mot
hans paniska ängslan för att bli fast, råka
in i. förblivande engagement hos livet, står
en ohjälplig nyfikenhet på medmänniskornas
hjärtan och njurar och en experimentlust,
som kan slå över i en drift att skadegöra.
Boken handlar alltså om, hur han blir fast
ändå, i en kvinnas lugna och kloka kärlek
som han först rymde från, ända ut i det
yttersta mörkret. Därute är Jönssons
pensionat beläget — en av de förtrollade öarna i
Inferno, där vinddrivna och trasiga
människor få leva i fred och utanför världen och
tideräkningen, sammanhållna av
gemensamma berusningsvanor och av kamratlighetens
stränga och subtila lagstiftning. För somliga
av dem slutar det med att de skära halsen
av sig; och det är ett mycket logiskt slut,
som varken väcker uppseende eller behöver
kommenteras: men Eskil Palm kan inte
klippa av den sista tunna tråd som når
utanför trollkretsen, till Kathleen. Just den
bakrusdag då han svårast blamerat henne och
sig själv, kommer biljetten där en annan
makt än begär och förstörelselusta tvingar
sig in i hans tillvaro — den osentimentala,
självförglömmande hängivenheten. Den nya
makten vållar först kris och sedan hälsa:
längs blygsam karriärambition och trivialt
vardagsarbete kravlar sig Eskil Palm
tillbaka till det livsläge, som möjliggör vanligt
samliv med en vanlig kvinna.
Kärlekshistorien berättas med tonfall som man kommer
ihåg, på en gång kärvt och varligt: de strängt
sakliga och mycket decenta skildringarna av
intim samvaro ha — liksom f. ö. hos Sven
Löfgren — en intensiv ljuvhet, som
primi-tivisternas ohöljda lyrik mycket sällan lyckats
suggerera. Prosan är starkt laddad, ibland
något knottrig, icke utan tendens att
splittras upp i aforismer: den exotiska
miljöstämningen suggereras med skickligt valda
detalj intryck och hjälper till att hålla samman
den något rapsodiska kompositionen. John
Karlzéns bok presenterar både ett nytt stoff
och en ny författare.
Ett och samma tema kan låta
oigenkännligt olika, om det stäms i annan tonart. Även
Hans Botwids böcker handla om hur
negativismen övervinnes. Han är rentav specialist
på ämnet: redan i novellsamlingen »Det ingen
visste» och romanen »Värna» kretsade hans
intresse kring människor som ha att bryta
sig genom en eller annan fördämning för att
kunna uppgå i livet och gemenskapen. Han
låter dem alltid lyckas till sist: men de ha det
betydligt svårare än Eskil Palm, som ännu på
Jönssons pensionat förblev en rivande och
på sitt sätt verksam karl. Ingen svensk
berättare kan så intensivt och exakt som
Botwid tolka den hämmade tillvarons olust,
det inklämda livsflödets dova ängslan,
handlingslivets uppslamning och känslolivets
förgiftning innanför fördämningen: författaren
till »Rädslans dikter» är fortfarande framför
allt neurosernas skald. I fjorårsromanen
»Nedtystat» fanns det en skygg och osäker pojke,
hämmad av att ha en förbrytare till far,
pressad intill panik av en äldre kvinnlig
kamrats illusion att ha vunnit hans kärlek:
han blir frigjord, när han känner sig ha
ingripit som en karl vid en ligapojkskravall
på det bibliotek där han är anställd. Men
vad som bet sig fast i minnet, var romanens
andra motiv: hur en nedtystad episod —
som kanske var ett barnamord, ingen vet
längre, men som aldrig fick några uppenbara
följder på livets yta — lever vidare på
djupet hos de medagerande och hos barnen som
sågo en skymt och ingenting begrepo: hur
det mardrömsaktiga, halvmedvetna minnet
som man icke törs tala om, icke ventilera,
bryter ner en människa till en manisk lolla
och en annan till en hysterica och sitter kvar
som en ulmande böld i de bägge barnens inre,
splittrande och förlamande deras ungdom
intill gränsen av livsoduglighet. Den n5Ta
boken, »Oväntat sällskap», har nästan
karaktären av en psykiatrisk studie: den
demonstrerar ett skolexempel på negativism.
Unge Tonner har ärvt en självisk tyrannsjäl
från sin far, som satte punkt för sitt liv med
en knalleffekt när han inte hade andra
möjligheter att imponera på sin omgivning: .
men hos sonen har maktlystnaden slagit sig
inåt; han söker isoleringens suveränitet,
vill knäppa helt till om sin ensliga högfärd,
klär ut till ett rättskrav sin dröm att få vara
i fred och inte på något håll dras in i livet:
varje begynnande gemenskap uppfattar han
som en närgångenhet, ett lömskt attentat
mot hans rätt till ensamhet. För att bestå
sig den suveräna ensamheten, den ostörda
självtillfredsställelsen, rymmer han en höst
ut till familjens trista och tomma
sommarvilla: men där får han oväntat sällskap. Först
alla de utstötta eller avsigkomna människor
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
