Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En dikt av Emilia Fröding. Av John Landquist - Hvad sångmön såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dikt av Emilia Fröding
Emilia Fröding skrev dikter hela livet
igenom — den första kända är en skildring
på vers av en Karlbergsbal, som hon
sjuttonårig sände till en av sina systrar. De ha gått än
i den skämtsamma genren såsom rimbrev
hon skrev till sonen, än i den lyriska. Dessa
senare ha varit ett omedelbart uttryck för
hennes eget känsloliv och ha därmed för
henne fyllt sin uppgift. Hon brydde sig
tyvärr inte om att kritiskt fila dem och att
pröva ord och bilder med den kritik hon
skulle ägnat dem, om hon vågat tänka sig
sitt versskriveri som ett konstnärligt kall.
Man kan nämligen knappast betvivla att hon
skulle varit mäktig en sådan kritik, ty vackra
och träffsäkert uttryckta poetiska
ingivelser finnas bredvid andra, där bilden är
mindre logisk eller formen ej vårdad. Men
anledningen till denna bristande omsorg torde
ha varit den vemodiga, att hon, enligt vad
Hellberg anser, »kände sitt författarskap i
viss mån ändamålslöst, då ingen brydde sig
om vad hon skrev». Det brast henne icke i
kärlek till och hög uppskattning av den
poetiska konsten. Det visade hon också däri, att
hennes levnads sista förhoppning var att
hennes son skulle åstadkomma något
utmärkt som poet; hon var tillräckligt
fördomsfri att icke ta hans misslyckande i Uppsala
så hårt som släkten i övrigt. Men det finnes
också en dikt av henne, som på ett till och
med gripande sätt visar vad den poetiska
drömmen betytt för henne. Hon har kallat
den
HVAD SÅNGMÖN SÅG:
Lifvets sorger trycka ej mitt hjärta,
ej jag fruktan bär för ålderns höst;
intet lidande och ingen smärta
kan förstöra glädjen i mitt bröst.
Må än kvalen sina pilar hvässa,
kampen kämpas mellan lust och nöd,
skall jag dock med aldrig lutad hjässa
sväfva genom världen till min död.
Ja, så länge lifvets låga strömmar
till mig med sin värme och sitt ljus,
skall jag näras ljuft af dessa drömmar,
som mig sändas vänligt från Guds hus.
Allt förgäfves här mig öfvergifver,
lyckan viker, vänskap slocknar ut;
hvad som hos mig varit, det förblifver,
tröstande och trofast än till slut.
Segrande och glad går genom lifvet
den som evighetens språk förstår,
och hvars inre kärleksfullt blef gifvet
bryta rosor ur dess friska vår.
Blomsterströdd blir vägen, som han följer,
fast den törne blott och tistel bär,
och bekymrets natt, som honom höljer,
full af undersköna stjärnor är.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
