Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En dikt av Emilia Fröding. Av John Landquist - Hvad sångmön såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Landquist
Stråla klar, du sköna stjärneskara,
på den törnestig, jag vandra skall,
evighetens rosor underbara
skydda mina fötter ifrån fall!
Dygdens mod håll upprätt grånad hjässa,
att den ärad kan till hvila gå!
Hvilka sorger, hvilka smärtor pressa,
friska hjärta, likväl glädtigt slå!
Jag har sjungit, älskat, lyssnat trogen
till de röster, ali naturen har,
jag har blommat, frukten nu är mogen,
alla sina kärnor har den kvar,
och de kunna gro i varma länder,
ty de ega verklig alstringskraft.
Leende jag dem i världen sänder
— skall den nyttja deras friska saft?
Dikten är med sina brister ett icke vanligt
personligt dokument. Uppriktigheten av det
känsloliv, som här uttalar sig, är tydlig.
Den som skrivit den är en människa, som
bevarat sin inre värme genom livet trots
alla vedervärdigheter och som funnit en
lyckokälla, ja en inspiration till stolt
sinneslugn i fantasiens ideala skapelser. Man
finner här den konstnärliga platonismen,
upplevd av ett kvinnligt hjärta. När
Sångmön i fru Frödings dikt säger:
Livets sorger trycka ej mitt hjärta,
ej jag fruktan bär för ålderns höst;
intet lidande och ingen smärta
kan förstöra glädjen i mitt bröst.
Allt förgäves här mig övergiver,
lyckan viker, vänskap slocknar ut;
vad som varit hos mig, det förbliver,
tröstande och trofast än till slut,
så äro tanken och stämningen besläktade
med den, som senare en poesiens mästare,
nämligen Karlfeldt, skulle tolka på ett
fullkomligare tungomål i sitt tal till sångmön
(Kom i. lunden):
Skuggan som allt liv fördystrar,
tidens frost, som svala gör
dina obesjungna systrar,
finnas ej för visans mör.
Deras kärleks unga lundar
skifta aldrig doft och röst,
outsläcklig längtan rundar
deras bävande små_bröst.
Båda dikterna besjunga den oförgängliga
ungdom, som den poetiska eller ideala
drömmen äger, och dess förmåga att lyckliggöra,
medan åren eljes förvandla världen och oss
själva. Hos Karlfeldt är Sångmön
objektiverad till den poetiska konsten, medan hon
hos fru Fröding är en genomskinlig
förklädnad för den diktande. Men denna diktande
bevarar sitt sinnes värme och stolthet,
emedan hon är delaktig av den oförgängliga
poesien och den oförgängliga idealiteten, och
denna tanke är ej heller främmande för
Karlfeldts »sällsamt sälle Fridolin».
Bevekande är tanken i den eljes
ofullkomliga slutstrofen att hennes väsens kärnor,
resultatet av hennes levnad och hennes
drömliv, äga »verklig alstringskraft». Det har också
skett på ett sätt hon ej kunde ana en
transplantation av moderns drömliv till sonen. De
ha varit i viss grad besläktade själar och
hennes kärlek till poesien har också utövat
inflytande på honom. Denna i sitt känsloliv
ensamma moders hängivenhet till det
poetiska drömlivet och till ideerna har intresse i
sin relation till den store skalden.
JOHN LANDQUIST.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
