Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filosofiens dubbeluppgift. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders K a r i t z
den viktiga uppgiften att möjliggöra en
sista syntes. På höjdpunkterna i
framställningen, då andra uttrycksmedel svika, blir
det därför oftast myten som får träda till.
I den röjer Platon något av sin innersta
övertygelse.
Vad som gör Platon till den störste
bland antikens tänkare är just denna
förmåga att hålla samman de tvenne
skenbart motsatta tendenserna: den diskursiva
och den intuitiva, begreppet och skådandet,
logos och mytos. Man behöver endast
ställa Aristoteles vid sidan om honom för
att varsebli skillnaden. Från logikens
synpunkt skulle det kanske ligga nära till
hands att ge Aristoteles företrädet. Det
är ju han som gemenligen brukar anses
för logikens fader. Och det är ett oändligt
mycket rikare empiriskt material som han
dragit inom kretsen för sina forskningar.
Men det oaktat kan han ej uthärda
jämförelsen med Platon. Historien, den
omutlige domaren, har fällt sitt utslag, vilket icke
varit till Aristoteles’ förmån. Och varför?
— Mitt i ali sin begreppsliga stränghet
röjer Aristoteles en fantasilivets torka som
bjärt sticker av mot den friska
frodigheten hos Platon. Frågar man vad det är
som felas Aristoteles, kan svaret blott
bli detta: logos har hos honom fått utveckla
sig till sin högsta höjd, men samtidigt
har mytos undertryckts och förkvävts.
disciplinerna inom en filosofisk
totalåskådning, så har han dock genom sitt
vitt-famnande empiriska intresse givit stöten
till den utveckling, som utmynnar i
fackvetenskapernas emancipering från
filosofien. Snart nog lösgör sig också den ena
efter den andra från moderorganismen och
börjar sitt eget självständiga liv.
Aristoteles’ närmaste efterföljare som
ledare för den peripatetiska riktningen,
Teofrast från Lesbos, var visserligen även
han — vilket av flera, bland annat av
Gomperz, beaktats och framhävts — en
universalistiskt inriktad forskare, en
tänkare som förmådde hophålla de många
olika särdisciplinerna. Och ännu långt
senare, ännu i första århundradet före
Kristus kan man möta en enstaka filosof
med universell läggning. I stoikern
Posei-donios ha vi en dylik, som fortfarande
är i stånd att behärska de enskilda
vetenskaperna. Men vid denna tid har filosofien
i själva verket för länge sen upphört att
vara universalvetenskapen. Redan under
det tredje århundradets första hälft före
Kristus spelade den ej längre den gamla
rollen inom fackdisciplinernas totalområde.
Den hade rönt intrång i sin ledande
ställning genom deras energiska frammarsch.
Tyngdpunkten inom den vetenskapliga
forskningen hade förskjutits.
Hålla hos Platon de båda
tendenserna, logos och mytos, på det hela taget
varandra i jämvikt, så ser man däremot
hos de följande tänkarna, hur än den
ena, än den andra överväger. I
Aristoteles’ system är det avgjort logos som
har herraväldet. Men redan här visar
sig svårigheten för filosofien att omspänna
och inom sig rymma allt vad vetenskap
heter. Vi stå där inför en tidig fas av
problemet filosofi och specialvetenskap. Även
om Aristoteles själv lyckas hophålla sär-
Från och med detta tidsskede får
filosofien en annan karaktär. Det är icke
längre logos som ger den dess prägel utan
då snarare mytos. I ständigt stigande
grad visar detta sig hos stoiker, epikureer
och nyplatoniker. Samtidigt som det
orientaliska inflytandet växer, ökas även
mytos’ välde. Av senantikens människor
kommer filosofien i stor utsträckning att
likställas med religionen. Den blir så att
säga de bildades religion. Ofta är det icke
längre möjligt att dra upp någon
bestämd gränslinje mellan filosofskolor å ena
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
