Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Filosofiens dubbeluppgift. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filosofiens du bbeluppg i f t
sidan, religiösa sekter och
mysterieföreningar å den andra.
*
Vi ha nu hunnit fram till den antika
filosofiens slutpunkt. Här göra vi ett
ögonblick halt för att se vad den
tillryggalagda vägen betyder och har att lära oss
om filosofiens dubbeluppgift. I sin
ursprungliga liksom i sin klassiska gestalt
förenade filosofien i sig dels ett logiskt
vetenskapligt inslag och dels ett
världsåskådningsinslag — det senare av
metafysisk natur. Enheten av dessa båda är
det som förlänar filosofien dess styrka och
egenart. När bandet dem emellan
upplöses, får man å ena sidan en
vetenskaplig filosofi, som har svårt att hävda sig
i konkurrensen med specialdisciplinerna,
å andra sidan en mytisk-metafysisk
åskådning, vilken hotar att slå över i teurgi.
* * *
Den mytologiska betraktelsen, som hos
stoiker och nyplatoniker intar en så bred
plats, lever alltjämt vidare hos
kyrkofäderna. Det är en stor, mäktig fantasi, en
dik-tarfantasi som där träder oss till mötes.
Vi behöva bara tänka på de rikt
mytologiskt utsmyckade bilder, i vilka
kyrkofäderna älska att framställa den väldiga
kampen mellan gott och ont, mellan gud
och djävulen. Här kan man verkligen säga
att mytos blommar, här fortbestår Edens
lustgård och Gehennas kvalfulla boningar.
Samma frodiga mytologiska fantasi, som
skjutit så tropiskt jättelika skott redan
under senantiken, uppenbarar sig sedan
även i medeltidens magisk-mystiska
riktningar och fortsätter alltjämt under
renässansen. Denna utveckling har gått fram
på två linjer: å ena sidan den teologiskt
religiösa mystiken hos viktorinerna, hos
Tauler och Böhme, å andra sidan den
kabba-listisktalkemistiska, exempelvis hos
Agrippa von Nettesheim eller Paracelsus. Den
fortlever i förfinad och mer rationaliserad
form hos Bruno och vidare hos Leibniz,
ja, ända fram till Schelling och ännu
längre. Men det kan inte bli tal om att
här mer ingående upprulla detta
fängslande perspektiv. Med det sagda vill jag
blott i någon mån antyda att vi inom
dessa ofta dunkla områden träffa på ett
av källsprången till filosofien.
* * *
Särskilt intresse tilldrar sig i detta
sammanhang Leibniz’ åskådning. Närmast
skulle man väl vänta att hos denne klare,
med matematiken förtrogne rationalist ej
möta någonting annat än logos. I viss
utsträckning är detta också fallet.
Leibniz skiljer ju mellan
förnuftsnödvändiga sanningar å ena sidan och faktiska
sanningar å den andra. Härtill kommer
att han talar om vår värld som den bästa
av världar. Första förutsättningen för
att en värld skall bli till är den, att den
icke strider mot de förnuftsnödvändiga
sanningarna. Men inte varje värld, som
fyller detta krav, når därför fram till att
existera i verkligheten. Det måste komma
någonting till för att möjligheten skall
realiseras. Och här sätter nu mytos in.
Otaliga skilda tankemöjligheter
framträda inför gudomens blick. Var och en av
dem har så att säga en inneboende
längtan att bli verklighet. Det uppstår
en kraftmätning, en kamp, och det blir
blott den bästa av världar som gudomen
släpper fram till existens. — Leibniz är ett
lysande exempel — kanske det
yppersta efter Platon — på hur logos och mytos
i förening bygga upp ett filosofiskt system.
* *
Om Kant bildat epok i den filosofiska
utvecklingen, så sammanhänger detta
närmast med den utomordentligt starka
kritiska tillnyktring som blivit en följd
framförallt av den exakta naturvetenskapliga
forskningen. Det är en seger för logos,
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1935/0175.html
