Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filosofiens dubbeluppgift. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders K ar it z
då Kant avslöjar de metafysiska
systemens falska anspråk.
Hur är metafysik som vetenskap möjlig?
— Denna fråga får hos Kant ett negativt
svar. Det är endast med orätt som
metafysiken gör anspråk på att gälla som
vetenskap. Men ehuru Kant sålunda är
metafysikens store bekämpare, döljer han
likväl inom sig ett stycke av en
metafysiker. Själv har han också med en viss
galg-humor biktat sin olyckliga kärlek till
metafysiken.
Vid sidan av frågan: Hur är metafysik
som vetenskap möjlig? ställer Kant den
andra: Hur är metafysik som
naturanlag möjlig? Och här kan han tala om,
huru det mänskliga förnuftet oupphörligt
genom sitt eget behov drives och pressas
in i de metafysiska problemen. »Så har
verkligen», säger Kant, »hos alla människor,
när förnuftet hos dem utvecklat sig till
spekulation, i alla tider funnits någon
slags metafysik.» Och, tillägger han, det
kommer alltid att så förbliva.
Vanligtvis har emellertid logos
övervikten hos Kant och ännu mer hos många
kantianer. Ganska länge har det inslag i
filosofien som vi betecknat med ordet
mytos varit ställt på avskrivning.
^ ^ ‡
I vår överblick stå vi härmed vid
våra dagars filosofi. Tidens omskiftelse
har fört det med sig att man åter utan
ängslan vågar tala om mytos i samband
med filosofien. Det var otvivelaktigt ett
stort framsteg inom denna, då man
begynte att skilja ut de gängse metafysiska
tankegångarna. I den gamla metafysiken
hade allsköns oklarhet så lätt att sticka
sig undan. För att komma vidare var det
nödvändigt att den stora rensningen
företogs. Men häri låg emellertid icke blott
den gångna tidsålderns styrka utan också
dess svaghet. På denna väg kan man
nämligen alltför lätt hamna i fantasiarmod och
sterilitet. Förkväves mytosdriften i
människosjälen, tilltäppes även dess
livgivande flöden. Det är mytosdriften som
skapar de stora synteserna, det är i
betydande utsträckning den som ger
impulserna till det nya, till upptäckter och
uppfinningar.
* *
Ingen torde kunna förneka att filosofien
flutit fram ur tvenne olika källor. Och denna
iakttagelse bör vara normgivande även för
det nutida filosofiska tankearbetet.
Vad är filosofiens uppgift? — Jo, först
och främst att vara vetenskapslära.
Specialisering utmärker ju vår tids forskning. Den
är en ofrånkomlig förutsättning för dess
effektivitet, och under sådana
förhållanden är vetenskapslärans arbete
nödvändigare än någonsin. Det blir i hög grad
med de olika särdisciplinernas metodiska
problem som filosofien får att syssla.
Detta är den närmast till hands liggande
formen för dess syntetiska verksamhet, det
sätt varpå filosofien är kallad att förhindra
vetenskapens isärfallande i atomistiska
specialiteter.
Vid detta arbete har filosofien intet att
skaffa med vad som benämnes metafysik.
Den är en vetenskap bland vetenskaperna
och vill här icke vara något annat. I sin
metod måste den begränsa sig till det inom
specialforskningen förekommande
tänkandet. Frågan är blott om hela dess uppgift
härmed är uttömd. Svaret kan inte bli
annat än nej.
Filosofiens andra huvuduppgift är att
vara världsåskådningslår a. Detta torde väl
i allmänhet icke heller från något håll
bestridas, så länge man betraktar saken ur
historisk synpunkt. Filosofiens historia,
tänkandets historia, de stora tänkarnas
historia måste ju alltid bli en huvuddel vid
studiet av filosofien.
Med avseende härpå intar filosofiens
historia en särställning gent emot annan
historia. Den skänker i största utsträck-
es
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
